Det där med tomten, är inte han en extremt ointelligent person? Jag menar, där går han omkring och slappar nästan hela året, så i sista minuten börjar han ta upp beställningar från världens alla hörn och sedan blir det värsta stressen för att han under en enda dag ska hinna åka till vartenda hus på jorden. Lite bättre framförhållning kan man väl ha. Och är han inte en aning kvinnofientlig? Kolla in hans personal. Bara killar så långt ögat kan nå. Ingen könskvotering där inte. Och killarna som arbetar i tomtens verkstad ser lite väl unga ut för att behöva jobba så hårt, lyfta tungt och ha sig. Barnarbetsvarning. Sedan låtsas tomten som om han är så snäll mot barn. Det är bara en täckmantel.

Och var är alla tomtenissar. Är de förpassade till en plats i skymundan? Får de inte visas offentligt utan att bära förklädnad? Ska ni ägna någon en tanke i jul så är det dem. Tomtemor sedan, ja hon är förpassad till spisen där hon får laga gröt hela dagarna till varenda liten nisse som vill ha. Och hon ska le och vara glad för det. Någon fackförbund existerar inte och tomten han bara fortsätter i samma fotspår som han har gjort sedan urminnes tider. Liksom, skaffa dator, organisera bättre, sprid ut arbetsdagarna och anställ kvinnor så lovar jag att det skulle bli ordning.

FÖR ER SOM UNDRAR VAD TOMTEN GÖR UNDER SOMMAREN-

Pappa och jag var till BVC på en droppintid i morse medan tanta var hemma. Hon påstår att hon satt i en telefonkö halva tiden för att Ellos har för tredje gången debiterat henne fel men jag tror hon sov jag...

Hur som haver, nu börjar min kurva plana ut lite och längd och huvudomfång går inte käpprätt uppåt uppåt och jag har helt normala värden, verständlich. Claro! What else is new?

Jag hade inte växt så mycket, bara 0,2 cm så det räknas knappt. Man kan väl säga att jag fortfarande är 64 cm, ståtlig ändå. Huvudomfånget är nu 41,7, lite över medel men inte superhögt och så väger jag hela 6830 gram nu för tida. Mamma har ju noll koll för hon tyckte att jag blivit smalare och längre. Att böjvecken har vecklats ut. Samtidigt tycker hon ju att jag blivit tungviktare, heavyduty, men inte att jag blivit bredare. Nu dröjer det inte länge förrän jag tar upp två säten på flyget...

Moster Inger och kusin Vanessa är riktiga brats. Gissa vad de fått i förskott i julklapp... Inger har fått ett presentkort på glasögon på 6000 kronor och Vanessa har fått en ny värstingdator. Vanessas farmor Vivianne har sålt sommarstugan. Undra hur hon ska toppa detta till Viktor och Micke? Och vad kommer de då få på julafton, en vanlig julklapp för "bara" tusen kronor eller nåt. Är chockad å måste berätta detta för allmänheten.

Det blir aldrig som man har tänkt sig. Livets hårda läxa. Hå hå ja ja, du tunga värld. Fast ibland blir det bra ändå. I lördags var det tänkt att vi skulle fira pappa plus ha en lilla julafton hemma hos fammo å faffa men stackars farfar blev magsjuk så vi sa att vi har det på söndag i stället. Men på söndagen var farfar fortfarande sjuk och det visade sig att han har njurbäckeninflammation. Aj, aj och aj! Krya på dig fort farfar så att du kan njuta av julen. Med antibiotika så ska det nog lösa sig snabbt som tur är.

Nu blev det Sollentunarna som fick glädjas åt vårt finbesök istället och det var inte fy skam det heller. Joel kom rusande till dörren med famnen full av klappar till mig, så fort vi kom dit och han ville ha paketöppning genast, på en gång och nu men vi fick allt hålla oss till tåls. Emil frågade efter sitt paket från oss och mamma sa att han och Joel skulle få varsin bok som handlar om amerikansk politik. Då såg han lite missnöjd ut. Men hon sköja ba.

Pappa hade bakat en riktigt sötsliskig marängtårta som jag inte ens fick smaka på och Emil och Joel hade gjort lussekatter i storlek extra large och inte heller de fick jag en tugga av. Men, men, mjölk fanns det till mig i alla fall. Efter fika blev det presentöppning och jag fick jättefina grejor och bara sådant jag verkligen vill ha. Badleksaker, en Hello Kitty klänning att dö för och en hoppgunga. Wow, säger jag bara. Och supertack till Katarina, Kjell, Emil och Joel. Joel hade slagit in paketen jätte fint. Han har talang för det där.

Av mamma och pappa fick jag tjuvöppna ett paket med en fin julklänning. Catwalk, here I come!

Det tog på krafterna det där med presenter så jag somnade och mamma sa att nu sitter vi där vi sitter tills jag vaknat så vi kanske övertrakasserade vårat Sollentunakonto en aning. Men de måste ju också lära sig att det är jag som styr, ha ha.

I morse klockan fem drog så Emil och Joel med sina päron till Fuerte Ventura så trevlig resa till dem. Å ha en riktigt god jul i solen. Hoppas ni får mycket sand och en brun jul.

Måste också berätta att jag hört att Joel snackat skit om mig. Förra gången vi var där var jag hur lugn som helst men precis när vi skulle gå var jag trött och grät. Då viskade Joel till sin mamma: - Du, den där Minea, hon skriker ju bara. Fett störande!

I gårdagens nummer av Mineakuriren uppstod det ett misstag av misstag som av misstag kan tolkas som om jag nu kan vända mig lätt. Detta vill jag härmed dementera. Jag kan vända mig från rygg till mage men ej från mage till rygg. Jag ber om ursäkt för detta och för eventuella problem detta kan ha medfört.

 PAPPA ÄR OCKSÅ TRÖTT

Jag tror att jag har gått in i väggen. Jag måste vara utbränd. Idag har jag sovit mest hela dagen och när jag vaknar gråter jag. Mamma trodde att jag var sjuk och tog fram termometern och ojade sig men jag är kärnfriskheten själv. Jag kanske bara lever i eftersviterna av chocken av att mamma går omkring nakenfis halva dagarna. Jag ser framför mig hur jag som typ fjortonåring tar hem en pojkvän och där hon mamma enbart iklädd ett halsband och en hårsnodd. Hon har kommit in i någon slags efterfas av graviditeten där hon har klimakteriesymtom med värsta svettvallningarna.

Själv är jag nog i en ny utvecklingsfas och verkar ha varit det de senaste veckorna trots att nästa fas egentligen inte ska komma förrän i vecka nitton (jag är sjutton veckor på tisdag men är ju förstås född elva dagar för sent också). Denna fas kan vara mellan fem och sju veckor. Jag sover mer och äter mindre. Verkar apatisk och sitter mest och begrundar livets nycker. Det är nu jag börjar förstå händelsernas följd. Det vill säga att om jag ser en studsboll studsa så kommer jag att förvänta mig att den ska studsa nästa gång jag ser den också. Jag börjar fatta konstruktionen.

I denna fas ska jag lära mig att vända mig från mage till rygg och tvärtom, att smacka med munnen för att visa att jag är hungrig, att ta tag i bröstet eller flaskan för att föra in det/den i munnen, att säga konsonanter så som m och n, att förstå att någon kan gå ut ur rummet, att sitta om jag stöttas upp av kuddar, att sprattla mycket mer med armar och ben, skratta högt och mycket mera. Ha, been there, done that!

Efter fasen, mellan vecka nitton och tjugosex så ska jag också kunna göra försök att krypa men inte klara av det, kunna titta när någon frågar var är lampan eller var är mamma o.s.v., kunna sjunga tre verser ur Aida, nja kanske inte det sistnämnda men vem kan det? Ja, detta är händelsernas tid, en tid i förändring. Och jag, jag är i händelsernas centrum.

Låt mig berätta en saga för er. Detta är en sann historia, bara namnen har blivit ändrade för att skydda de som oskyldiga, och skyldiga äro.

En gång för länge sedan, i det vita snölandskapet Jokkimokki, bodde tre prinsessor. Den äldsta, hertiginnan av svensktoppen var en vacker blondin med prinsarna i en svans bakom sig. Den mellersta systern, hertiginnan av soul och funk var en mycket söt, mörk skönhet med visdomens gåva. Den yngsta av de tre prinsessorna, hertiginnan av hårdrock var lite annorlunda. Hon var den rotlösa, den spänningssökande men som innerst inne inte önskade sig annat än att få en liten prinsessdotter.

Hertiginnan av hårdrock reste land och rike runt för att finna en donerande prins men fann inte mer än golfspelare, dansbandskungar, fyllehundar eller mesar. Och golfspelarna slog sig fram över gräsmattan för att träffa henne men att få en golfboll i huvudet är inte skönt. Dansbandskungarna var ju kungar och inte prinsar. Fyllehundarna skällde bara och mesarna flög sin kos över sin fågelhimmel.

Samtidigt på andra sidan stan, i samhället av ett fase, gick en prins vilse och letade efter en prinsessa att inseminera. Man han stötte bara på blondiner som var riktigt blonda, blåögda blickfångare som var väldigt blåögda eller långnaglade ragator som klöste och rev.

Men så en vacker kväll då månen lyste full och himlen var stjärnklar stötte de två vilsna själarna ihop på Heaven, och blev heavingly himmelskt betuttade och två nya par vingar skapades i himmelen.

Först såg inte prinsen prinsessan men hon såg honom för han var lång och ståtlig och syntes över massorna. Så hon letade sig fram till hans synliga huvud och så sa det bara kluck. (ja, de var ju inte helt nyktra). När de skulle skiljas åt den kvällen lämnade prinsessan sitt nummer till prinsen men lämnade fel nummer och när hon sprang därifrån vid tolvslaget visste hon inte om de någonsin skulle ses igen. Prinsen letade landet runt efter den prinsessa som numret passade till men utan resultat. Prinsessan förstod att hon måste ta saken i egna händer så hon skickade ett bud till prinsen som löd Glad påsk. Prinsen blev glad och svarade genast via budbäraren Macintosh att han önskade detsamma och att han även önskade prinsessans rätta nummer. Med glädje uppfyllde hon hans önskning och prinsen telefonerade sin prinsessa inom tio minuter, het på gröten som en tomte på julaftonskvällen. Efter det var de tu oskiljaktiga. Nu saknades bara den lilla dottern och en vacker dag, utan att ens storken varit på besök, blev det lilla barnet till. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Och som ni förstår så var den lilla dottern jag :)

Lite kuriosa bara, jag har en skrattgrop på höger kind men ingen på vänster. Precis så hade Vanesssa när hon var liten och moster Kristina har så fortfarande. Ti hi!