PAPPA ÄR OCKSÅ TRÖTT

Jag tror att jag har gått in i väggen. Jag måste vara utbränd. Idag har jag sovit mest hela dagen och när jag vaknar gråter jag. Mamma trodde att jag var sjuk och tog fram termometern och ojade sig men jag är kärnfriskheten själv. Jag kanske bara lever i eftersviterna av chocken av att mamma går omkring nakenfis halva dagarna. Jag ser framför mig hur jag som typ fjortonåring tar hem en pojkvän och där hon mamma enbart iklädd ett halsband och en hårsnodd. Hon har kommit in i någon slags efterfas av graviditeten där hon har klimakteriesymtom med värsta svettvallningarna.

Själv är jag nog i en ny utvecklingsfas och verkar ha varit det de senaste veckorna trots att nästa fas egentligen inte ska komma förrän i vecka nitton (jag är sjutton veckor på tisdag men är ju förstås född elva dagar för sent också). Denna fas kan vara mellan fem och sju veckor. Jag sover mer och äter mindre. Verkar apatisk och sitter mest och begrundar livets nycker. Det är nu jag börjar förstå händelsernas följd. Det vill säga att om jag ser en studsboll studsa så kommer jag att förvänta mig att den ska studsa nästa gång jag ser den också. Jag börjar fatta konstruktionen.

I denna fas ska jag lära mig att vända mig från mage till rygg och tvärtom, att smacka med munnen för att visa att jag är hungrig, att ta tag i bröstet eller flaskan för att föra in det/den i munnen, att säga konsonanter så som m och n, att förstå att någon kan gå ut ur rummet, att sitta om jag stöttas upp av kuddar, att sprattla mycket mer med armar och ben, skratta högt och mycket mera. Ha, been there, done that!

Efter fasen, mellan vecka nitton och tjugosex så ska jag också kunna göra försök att krypa men inte klara av det, kunna titta när någon frågar var är lampan eller var är mamma o.s.v., kunna sjunga tre verser ur Aida, nja kanske inte det sistnämnda men vem kan det? Ja, detta är händelsernas tid, en tid i förändring. Och jag, jag är i händelsernas centrum.

Låt mig berätta en saga för er. Detta är en sann historia, bara namnen har blivit ändrade för att skydda de som oskyldiga, och skyldiga äro.

En gång för länge sedan, i det vita snölandskapet Jokkimokki, bodde tre prinsessor. Den äldsta, hertiginnan av svensktoppen var en vacker blondin med prinsarna i en svans bakom sig. Den mellersta systern, hertiginnan av soul och funk var en mycket söt, mörk skönhet med visdomens gåva. Den yngsta av de tre prinsessorna, hertiginnan av hårdrock var lite annorlunda. Hon var den rotlösa, den spänningssökande men som innerst inne inte önskade sig annat än att få en liten prinsessdotter.

Hertiginnan av hårdrock reste land och rike runt för att finna en donerande prins men fann inte mer än golfspelare, dansbandskungar, fyllehundar eller mesar. Och golfspelarna slog sig fram över gräsmattan för att träffa henne men att få en golfboll i huvudet är inte skönt. Dansbandskungarna var ju kungar och inte prinsar. Fyllehundarna skällde bara och mesarna flög sin kos över sin fågelhimmel.

Samtidigt på andra sidan stan, i samhället av ett fase, gick en prins vilse och letade efter en prinsessa att inseminera. Man han stötte bara på blondiner som var riktigt blonda, blåögda blickfångare som var väldigt blåögda eller långnaglade ragator som klöste och rev.

Men så en vacker kväll då månen lyste full och himlen var stjärnklar stötte de två vilsna själarna ihop på Heaven, och blev heavingly himmelskt betuttade och två nya par vingar skapades i himmelen.

Först såg inte prinsen prinsessan men hon såg honom för han var lång och ståtlig och syntes över massorna. Så hon letade sig fram till hans synliga huvud och så sa det bara kluck. (ja, de var ju inte helt nyktra). När de skulle skiljas åt den kvällen lämnade prinsessan sitt nummer till prinsen men lämnade fel nummer och när hon sprang därifrån vid tolvslaget visste hon inte om de någonsin skulle ses igen. Prinsen letade landet runt efter den prinsessa som numret passade till men utan resultat. Prinsessan förstod att hon måste ta saken i egna händer så hon skickade ett bud till prinsen som löd Glad påsk. Prinsen blev glad och svarade genast via budbäraren Macintosh att han önskade detsamma och att han även önskade prinsessans rätta nummer. Med glädje uppfyllde hon hans önskning och prinsen telefonerade sin prinsessa inom tio minuter, het på gröten som en tomte på julaftonskvällen. Efter det var de tu oskiljaktiga. Nu saknades bara den lilla dottern och en vacker dag, utan att ens storken varit på besök, blev det lilla barnet till. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Och som ni förstår så var den lilla dottern jag :)

Lite kuriosa bara, jag har en skrattgrop på höger kind men ingen på vänster. Precis så hade Vanesssa när hon var liten och moster Kristina har så fortfarande. Ti hi!

M&P trodde att de skulle få ett rent och skärt #½%&?!"* när de skulle introducera mig för spjälsängen. Tidigare har jag inte alls tyckt om att ligga i den men vad de inte förstår är att jag faktiskt är en stor flicka nu på snart fyra månader. Jag är inte alls lika barnslig längre så att sova i egen säng är ingen big deal för mig. Bara jag får somna hos mamma så går det bra. Hon lade ner mig i spjälsängen vid tio-halv elva på kvällen och sedan sov jag där ända till fyra-halv fem och så länge har jag aldrig sovit i sträck förut. Jag sover ju för sjutton bättre i egen säng än med mina bökiga föräldrar som snarkar, gnisslar tänder, vrider sig och har sig. Att de inte insett det förut. Vid halv fem fick jag mitt morgonmål, somnade om och lyftes över igen och så sov jag till strax innan sju, mer mat och sedan morgon med pappa. Vi kollade på katten Gustav på tv vilket nog pappa diggade mer än jag. Så gick vi och lade oss igen en timme senare och sov tills nu, halv elva. Och i natt sov till och med mamma bra. Hon har också blivit stor flicka. Duktig mamma!