Nu vill jag ju inte gå händelserna i bakväg (nej jag ska inte prata bajs igen)men jag tänkte rekapitulera hur jag hade det i mammas mage. Att bära mig var tungt för mamma. Ja det kan det vara nu med men jag räknar med att föräldrarnas muskler ska växa med mig, och nu går det att lägga mig ifrån sig, men i magen, där var jag fast. Jag trodde att jag flyttat in för gott men när jag väl kom ut insåg jag att världen här ute är inte så dum den heller. Mamma hade det tuffare. Hon hade konstant huvudvärk, klåda och restlesslegs. Rastlösa ben, låter ju kul eller hur. Lite spring i benen så där som barnen får på sommaren i Idas sommarvisa kan väl alltid vara bra att ha men näää, hon fick inte sova på nästan tio månader. Jag tycker ju att jag måste ha varit värt besväret men när hon satt där i soffan, natt efter natt, och led så var det nästan så hon undrade. Hon har alltid trott att om man är tillräckligt trött så somnar man men hennes vila bestod av mikropauser där hon totalt slocknade men vaknade direkt med ett ryck igen, bara någon sekund senare. Det var som om det gick elstötar genom benen och hon kunde inte ha dem stilla. Hon försökte allt från gymnastik, promenader, annan diet och massage men det blev bara värre. På nätterna väckte hon pappa och bad desperat honom att slå på hennes knäveck. När det gjorde ont glömde hon springet ett tag men bara en kort stund. - Slå mig, vädjade hon varav pappa i halvvaket tillstånd ibland råkade slå på en kudde eller nåt istället. En natt svarade han ja, jag ska skära, var är kniven. Att mamma överhuvudtaget lever kanske man ska vara glad för.

Mamma blev ännu virrigare än hon är nu pga sömnbrist. Hon gick in i väggar och dörrar, snubblade, tappade saker och fann inte ord när hon pratade. Helt kocko-lost med andra ord. På detta lever hon med kronisk smärta. Hon har fått diagnostiskerat att hon har fibromyalgi, hon har efter en liten klantolycka gjort illa nacken och efter det fått täta migränanfall och kronisk huvudvärk, hon har colon irritable, magkatarr och problem med höfterna efter en höftledsluxation som barn. Ja, jag sa ju att hon är skröplig. Under graviditeten blev fibromyalgin bättre och migränen försvann helt så det var ju en stor befrielse och hon var glad för det lilla men i övrigt var hon damage goods. Allt detta gjorde att hon fick vara sjukskriven hela graviditeten och hon var rätt så slutkörd när jag slutligen föddes. Så, inga syskon säger hon övertygat men papsen säger, vi får väl se. Själv är jag nöjd som det är och resultatet blev ju så bra det bara kan bli ju. Och med mig i närheten glömmer mamma bort att hon är sjuk för jag ser till att sysselsätta henne och roa henne hela dagarna. Och nu får hon faktiskt sova mer än hon fick under tiden denna bulla gräddades. Hon kallar mig sin lilla räddande ängel och glädjespridare. Vem kan tänka på smärtor när man har världens finaste lilla flicka, säger hon och jag kan ju inte annat än hålla med.

Tänkte berätta lite om hur jag kom till. Ja, vi vet ju alla hur barn blir till men vägen dit kan ibland vara kringelkrånglig. Mamma hade i flera år sagt att hon, hon sku då int ha barn hon. Ja, det fanns väl en kort period då hon var typ tjugofem som hon tänkte att oj, nu är jag lastgammal och borde ha karriärens kirrad, vara gift med en rik, snygg, begåvad adonis och ha minst två barn. Men det gick snabbt över och istället ägnade hon sig åt att resa jorden runt och äventyra sig fram i livet, pröva flera olika jobb och killar... ja, så många var det inte (säger hon ja) men innan pappsen prövade hon på sambolivet tre gånger. Men skam den som ger sig och fjärde gången gilt... Pappa klev in med stormande steg och plötsligt, efter typ fyra år, ändrade hon uppfattning om det där med barn och familjeliv. Det var bara pappa H som kunde klara en sådan sak som att få henne på andra tankar. Han charmade henne med sin glugg mellan framtänderna, sina små öron och sina krokiga tår. En vacker aprildag, på Ulla Winblads, på Djurgården, friade han och vem kan säga nej till en man med Askdalsfötter? Där och då började drömmen om en liten kärnfamilj att gro. -Kanske skulle man ändå... tänkte hon. Och pappsen var med på noterna. Han hade agerat klokt och inte tjatat om barn när han visste mammas inställning utan beslutet hade sakta fått växa fram hos henne.

Då trodde hon att det skulle säga pang ungefär så var allt kirrat och klart, att hon skulle var astrålande vacker och lycklig under nio månader och att hon sedan skulle ha en enkel, snabb förlossning där hon sa aj och sedan var det klart. Ha! Nä, så lätt skulle det inte bli. Det blev inte alls, till en början. De tog ganska lätt på det först, tänkte att blir det så blir det och då är det meningen. Blir det inte är det inte meningen. Men efter ett par år blev längtan större och frågorna hopade sig. De gick till en tant och undersökte sig men det enda felet som hittades var en UVI hos pappa. Det blev antibiotikakurer och avhållsamhet ett tag men inget hände. Sedan visade det sig att pappa antagligen inte alls haft någon urinvägsinfektion och läkaren som undersökt dem försvann plötsligt från praktiken utan ett avsked till någon men med ett stort psykbryt i bagaget. Utredningen stagnerade. Efter ytterligare två år, ja allting tar så lång tid i detta långsamma, byråkratiska rike, så ville mamma å pappa inte vänta längre så de skrapade ihop 33 000 papp och knatade in till docent N på Sophiahemmet och sa: - Tjenare, tillverka en bebbe åt oss. Och så blev det. Mammas eggande ägg å pappas små pojkar parades ihop och redan första försöket blev en fullträff. Jihaa! Och den fullträffen var lilla jag. Och det var väl på tiden för pappa var bara 35 år men morsan hann bli 40 innan jag kom ut. Jag, lilla MirakelMinea.