The (mun)diarré of Minea; 

Jag är nu sju veckor, fyra dagar, fjorton timmar och femtiotvå minuter gammal. Det är på tiden att jag börjar skriva på mina memoarer.

Att födas var inte lätt. Där låg jag och hade det så bra, i en varm, trygg livmoder där jag inga andra bekymmer hade än om jag skulle beskåda navelsträngen eller fingrarna. Då, plötsligt tvingas jag ut. Tvingas i bokstavlig bemärkelse för jag var inte redo trots att jag väntat tio dagar över tiden för min förväntade ankomsttid. Jag stretade emot i det längsta men när de började pratas om och förberedas inför ett kejsarsnitt skyndade jag på, tryckte på och bestämde mig för att nu djävlar ska jag ut. De fick som de ville de där läkarna och barnmorskorna. Men det var som sagt inte enkelt att födas fram. Inte heller smärtfritt. Man kan lugnt påstå att jag inte mådde bra av det och att jag faktiskt höll på att stryka med av proceduren. Mitt hjärta började slå alarmerande sakta och plötsligt kände jag en kall, hård tång gripa tag över skallen och jag drogs ut med våldsamhet och kraft. Med en onaturligt lång navelsträng ett varv runt kroppen och ett runt min lilla hals kom jag omtöcknad och mörbultad till världen. Som om det inte vore nog så hade jag fått för mig att bajsa i fostervattnet, svälja lite och gotta runt i det. Så kommer barnläkarna efteråt och ska undersöka om jag har ett stjärthål…. Som om de inte redan visste om att jag har det.

När jag kom ut var jag matt, orörlig och märkt och jag ska ärligt säga att jag inte kommer ihåg hur de sprang iväg med min livlösa kropp till ett annat rum. Pappa fick följa med men min mamma låg kvar och visste inte vad som hände. Hon var orolig och rädd att jag inte var frisk men väl inne i undersökningsrummet, på ett kallt, vitt bord, vaknade jag till då de vände och daskade mig i rumpan, stoppade brutalt in en sug i munnen och i näsan på lilla, försvarslösa mig, och torkade mig med en vit landstingshandduk så kunde jag inte göra annat än att stirra argt på dem. Men jag är en tålig brud och gav dem inte tillfredsställelsen av ett skrik. Hur mycket de än ville det så pep jag bara lågt som en liten råtta. Här är det jag som bestämmer vad jag ska göra, ingen annan.

Tången lämnade stora röda märken på mina kinder och dagen efter var jag alldeles blå men bara efter två dagar var det borta. Det enda minne jag har efter tången nu är ett ärr i pannan men det kommer att hamna under håret, om jag får något sådant, så det gör ingenting.

 

Mina fem assistenter som hjälpte mig till världen sa alla att jag var otroligt söt. De sa att man direkt ser att jag är en flicka och att jag är ett mycket vackert barn. Mamma och pappa höll förstås stolt med men mamma frågade om de inte sa det till alla nyfödda barn men de sa att de gjorde de faktiskt inte.

 – Vilka fina öron sa barnmorskan Elisabeth som förlöste mig. Vem har hon ärvt dem av, frågade hon. Mamma såg direkt att jag fått pappas öron. De är rätt så personliga med ett veck högst upp och de är små och symetriskt formade. Min lilla näsa pekar uppåt och det vette sjutton vem jag fått det från. Min mun är en liten pussmun som de ibland säger liknar på mormors och ibland på kusin Viktors och ibland säger de att jag är pappa upp i dagen. Ögonen är stora och runda som mammas. Jag har även fått mammas grop i hakan och det är en attribut att vara stolt över om någon. Fötterna är riktiga Askdalsfötter. De är vida berömda med sitt karaktäristiska utseende där den sneda lilltån sticker in under tån bredvid. Det blir bra när jag ska ta på mig pumps när jag blir stor.

 När jag äter eller är arg eller bajsar så spretar jag med tårna vitt och då skrattar mamma åt mig.

Jag är lång och smal och när jag avtorkad och uppvaknad vägdes och mättes kom jag upp till ynka 3295 gram men hela 51 cm lång. Men eftersom jag gillar mat så kom jag snart att äta upp mig till en liten knubbig krambebis. Mitt ansikte är hjärtformat som moster Kristinas och jag har lite, tunt, mörkbrunt fjun på huvudet. Jag har några små födelseåkommor så som storkbett under näsan och i nacken och hormonplitor i ansiktet men jag är gudomligt fin ändå. Högst upp på ena skinkan har jag också ett rött märke som ingen kan säga vad det är för någonting. Det ser ut som ett storkbett det med, med röda blodkärl som slingrar sig över ett blåmärksliknande område men man brukar inte ha storkbett där. Mamma läste i en bok att mörkhyade barn brukar ha ett märke precis vid ryggslutet på stjärten men så särskilt mörkhyad är jag ju inte även om jag ärver mammas vallonpigment. Hur som helst, även solen har sina fläckar, allt klär en skönhet och allt sådant...

 

Efter min brutala entré till världen och ett lyckat upplivningsförsök fick jag äntligen träffa morsan. Hon tyckte att det kändes som en evighet till jag kom tillbaka till henne men det var nog inte så lång stund egentligen. Tidigare hade hon tänkt sig att hon ville ha en ren bebis till famnen och inte en blodig, kladdig en men när jag väl kom så spelade det henne ingen roll att jag var geckig och dan för jag var ändå den vackraste bebisen hon sett. Hon var förvånad över hur liten jag var och hon var förundrad över hela min existens. Hennes leende var så brett att ansiktet nästan inte räckte till och pappa var lika glad han. På mammas bröst trivdes jag gott trots att de nu för tiden kan ha olika storlek, allt mellan A-kupa till E-kupa, vara hårda ibland och mjuka ibland och knöliga vissa tider. Ibland är de ångande varma som heta potatisar (läs knölar för det passar bättre in på mamma) Där var varmt och skönt och det kändes tryggt och välbekant att höra hennes hjärtslag och hennes röst. Doften av mamma lockade mig och jag sökte mig instinktivt till hennes bröst med ett utseende av en nykläckt fågelunge som pickade med huvudet och snosade med näsan efter mat. Råmjölken rann snabbt till och var fet och god och nyttig för mig. Jag var sedan klarvaken en lång stund medan jag lyssnade på alla gratulationer och komplimanger som haglade över oss.

Mamma fick sju stygn och ett svimningsanfall i duschen efteråt innan hon rullades i rullstol till vårt rum. Hon höll mig kärt i famnen och kunde inte ta blicken ifrån mig och jag följde nyfiket med, med uppspärrade nyfikna ögon.  

Vi fick komma till BB-avdelningen istället för patienthotellet eftersom jag behövde särskilt tillsyn på grund av infektionsrisken efter att ha varit dum nog att svälja bajsvatten. De tog regelbundet tempen på mig och mamma men vi klarade oss finfint. Vi fick ett alldeles eget rum och även pappa fick bo kvar med oss. Vi befann oss på Danderyds sjukhus och vården och personalen var jättebra. Fast mamma var nog lite bitter över allt bök med henne innan jag äntligen knystades fram. De hade ju lovat att inte ta till alla åtgärder som fanns om det inte fungerade med igångsättningen men nästa läkare som kom ville testa ballongsprängning och andra inte så trevliga metoder innan hon slutligen lovades kejsarsnitt. Men så när det väl var hennes tur och de slog av det värkstimulerande droppen så tog det bara en halvtimme att öppna sig från fyra centimeter till tio och då var det bara att köra. Men allting slutade ju bra för jag blev ju det bästa resultatet de kunnat önska sig ju.

JAG FÅR ETT NAMN;

 

Klockan var 01.44 tisdagen den 26 augusti 2008 då jag föddes. Det var en regnig natt som slutade med en solskenshistoria, d.v.s jag. Först ville mamma döpa mig till Mikea men pappa tyckte inte riktigt om det och de fick många negativa reaktioner på namnet för att folk associerade det med IKEA så efter mycket dividerande om namn så som Celizia, Essy, Lexie m.fl (för att mamma ville ha ett tufft namn på en tuff tjej som jag) så kom de slutligen fram till det namn som båda tyckte om och som pappa gillade bäst, Minea. Mamma tyckte också att det passade mig så bra för jag såg ut som en Minea, flickig, vacker och unik. Så fick det bli. Mina andra namn kom till senare och de bestämde mamma helt på egen hand. Minea Lessy Kristina Juvia Askdal heter jag. Lessy är efter mormor som också har det som andranamn. Var namnet kommer ifrån vet ingen men det är inte många i Sverige som heter det, bara tre stycken och en av dem är mormor och en är jag. Kristina är ett släktnamn som mamma och hennes bägge systrar heter, liksom mina kusiner Mariella och Vanessa. Så har vi Juvia som plötsligt dök ner i mammas huvud som en snilleblixt i sista minuten inför namnvalet. Plötsligt var det som om namnet bara bokstaverades i hennes huvud och en aha-upplevelse uppstod. Självklart ska jag heta Juvia för jag är så ljuvlig, tänkte hon. Det finns en annan tanke bakom mina fyra namn. Alla mina kusiners initialer finns med om än Viktor och Vanessa får dela på ett V. Vi har M för Mariella, L för Leo (LefteriS), E för Emil, J för Joel och så V för Viktor och Vanessa som sagt. Där fick morsan till det.

MITT FÖRSTA DYGN;

 

Mitt första dygn bestod mest av vila. Mamma, pappa och jag var tre utmattade individer som sussade ikapp som tre utslagna boxare. Pappa tyckte att han utstått en pärs han men någon sympati fick han inte från mamma och mig. Fast vi kan förstå att han blev skärrad då han såg tången och saxen och barnmorskan med hård röst beordrade honom att sitta ner och inte titta. Mamma fick föresten sy hela sju stygn efteråt. Men det var det värt tycker både hon och jag.

Hur som helst, på BB blev vi väl omhändertagna och återhämtade oss snabbt. Där tog vi de första trevande stegen till att bekanta oss och en enorm, stark, villkorslös kärlek växte fram i mina föräldrars hjärtan. Själv befann jag mig i en dimma av nya lukter, smaker och känslor som flöt samman i ett enda forum av upplevelser jag inte kunde definiera. Världen var jag, jag var världen, allt flöt samman och för mig fanns ingen skillnad på vad som var jag och vad som var någonting annat. Jag trivdes i mammas famn, nära till bröstmjölkens ljuva arom, med kroppsvärme och hudkontakt och en len, kärleksfull röst som ibland sjöng för mig och ibland pratade berömmande. Jag tyckte om röda, klara färger och svart och vit färgade nyanser och att beskåda leende ansikten på nära håll lugnade mig. Olika ljusreflexer så som skenet från sänglampan eller när det blänkte i plasten på min lilla sjukhussäng tyckte jag om. Det fascinerade med musik och mjuka toner och i en dimslöja av nyheter lät jag den nya tillvaron sjunka in. På pappas bröst var det varmt och skönt att sova och vid mammas tuttar somnade jag lätt. Tänk så liten jag var och kunde redan så mycket. På en gång förstod jag hur man suger på bröstvårtan för att få mat. Jag kunde göra mig förstådd genom att se nöjd ut eller genom att skrika. Fast jag var ganska tystlåten så där i början och skrek inte så mycket. Jag pep mest som en liten råtta då jag inte var nöjd. Jag kunde även kissa och efter något dygn bajsa med lite hjälp av att en termometer fördes upp i ändan på mig. Det var ju bra så att mamma fick nåt att göra. Hon tog det direkt så det hann inte torka in. Det första bajset kan annars vara rätt svårt att få bort om det får torka fast. Det är som tjära innan det hinner bli löst, senapsgult och underbart härligt att mojsa runt i. Hur som helst, jag kan alltså redan mycket så mamma är helt övertygad om att jag är ett geni. Inga krav där inte.

AMNING;

 

Amningen fungerade bra från första stund. Men mamma tyckte att det gjorde lite ont, eller mycket ont, men vad gör hon inte för min skull. Det onda försvann efter någon vecka då hon härdats morsan.

MAMMA; 

Mamma känner sig lugn och trygg med mig. Hon som annars kan vara ganska otålig och temperamentsfull är plötsligt en mycket tolerant och härdig. Pappa däremot som för det mesta är lugnet personifierad har svårt för att jag gråter. Han vet inte hur han ska hantera det och blir stressad av det för han vill så gärna kunna fixa det på en gång men det går ju inte alltid.

Men i övrigt är han en cooling som inte räds ansvaret och allt vad det innebär att ha mig i familjen. Mamma oroar sig mer. T.ex så trodde hon att det var någonting fel på mig för att jag, de första veckorna, kunde börja skaka i sömnen. Mina armar, axlar och ben kunde rycka till som i spasmer. Då ryckte barnmorskan Birgitta in och sa att det är helt normalt för det är det neurologiska som inte är helt utvecklat ännu. När min mage var alldeles rund och uppsvälld trodde hon också att det var något galet med min hälsa men det är ju bara så att jag är så liten så all mat jag äter måste ju få plats och då blir det så. När jag andas kan det ibland låta ojämnt och tungt. Jag snarkar och gör andningsuppehåll i korta frekvenser och då blev mamma nervös igen. Men herre gud, det är ju så vi bebbar andas för vi har så trånga näsgångar. Helt normalt med andra ord. Det var knappt hon vågade klippa mina naglar för alla sa att man ska riva av dem i början men på mig gick inte det. Hon var rädd att hon skulle klippa mig i skinnet men det gick alldeles utmärkt och det är ju skönt att ha dem korta eftersom jag gärna stoppar fingrarna i ögat och så.

Fontanellen är en annan fråga som cirkulerade i morsans huvud. När jag hålls i sittande läge så ser den mer insjunken ut och då fick hon för sig att hon hade kommit åt den och gjort illa mig och att det var därför den var insjunken. Ja, dessa mammor. Men jag måste säga att hon blir lugnare för var dag som går. Hon är ju novis och alla är vi barn i början, även jag.

HEMMA;

 

Fredag förmiddag fick vi åka hem och jag fick komma utomhus för första gången i mitt liv. Knäpptyst och intresserad satt jag i barnskyddet som gungade skönt då pappa bar det. Väl i bilen kämpade jag hårt för att hålla mig vaken och lyckades också med det även om ögonen bara var halvt öppna från stund till stund. Att åka bil var en skön, avslappnande känsla och jag är ett barn som gillar när det händer någonting så när det rör sig är jag i mitt esse. Det ligger i min personlighet att vara sådan, nyfiken, otålig och stimulanssuktande.Ofta ligger jag med ett öga öppet som en cowboy, för man vill ju ha koll.

 Mamma säger att jag även är musikalisk för när hon tittade på Idol på tv så grimaserade jag när de sjöng falskt och såg nöjd och lugn ut när de sjöng bra. Det skulle ju passa bra om jag var musikalisk för jag har begåvats med långa pianofingrar och jag gillar att fäkta och dirigera med armarna.

Jag är en rätt så nöjd och tillfreds person som inte gnäller så mycket. Det är bara när magen värker som jag skriker och när jag får vänta för länge på att få mat. Länge för mig är två minuter ungefär. Ska jag vara ärlig så kan jag gasta när jag blir påklädd också för det där med kläder gillar jag inte, nudist som jag är. Naturisten i mig säger genast ifrån.

Att jag är ett matvrak råder det inga tvivel om. När jag lämnade BB har de flesta barn gått ner kring hundra gram men inte jag inte, jag hade minskat femton gram och då hade jag just bajsat så jag var tömd och belåten. Efter det gick jag upp minst tvåhundra gram i veckan och nu på senaste tid, trehundra gram. Folk frågar mamma, med ironi i rösten, om hon har grädde i brösten. – Nä, choklad, svarar hon då för trots att hon hade ambitionerna att äta nyttigt så kan hon inte leva utan sin choklad. Hjälp! Min morsa gör mig sockerberoende. Fast i ärlighetens namn så smakar inte bröstmjölken blä precis. Den är så god att jag mer eller mindre bor vid mammas tuttar och jag skulle nog vara mest nöjd om hon klistrade fast mina läppar med Epoxylim runt bröstvårtorna. I början kunde jag äta i femtio-sextio minuter i sträck men allt eftersom jag blivit starkare i sugmusklerna så går det fortare och jag är nu nere på allt mellan femton och trettio minuter beroende på mitt sugberoendetillstånd och mitt närhetsbehov. Ibland har pappa fått ge mig mjölkersättning på flaska bara för att mamma ska få vila lite vilket jag anser är oerhört taskigt eftersom det är jag som styr och hon borde lyda min minsta vink. Men oftast får jag som jag vill, förstås.

När jag har ätit klart är mina ögon halvslutna och ofokuserade och belåtet suckar jag djupt och drar in underläppen förnöjt innan jag somnar. Ibland vaknar jag och behöver rapa men oftast sover jag vidare. Jag är ingen kräkbebis och när mamma byter kläder på mig är det mer för att det är roligt än för att det behövs. Hon leker mamma pappa barn med mig och vill prova alla fina kläder hon köpt, fått och ärvt och jag har en full garderob av coola, söta, balla outfits.Trots att jag inte gillar kläder så är det nog bra att jag har dem för jag blir lätt kall och jag kan ännu inte reglera min temperatur genom att huttra. Jag är ofta kall om händer och fötter men det är typiskt kvinnligt, säger farmor. Jag får inte bli för varm heller få då kan jag tro att jag är tillbaka i det varma, sköna fostervattnet och glömma bort att andas, sägs det, som om jag skulle vara så glömsk. Det är mamma som har amningshjärna, inte jag. 

MAMMA SJUK; 

Väl hemma från BB hann jag knappt bekanta mig med min nya lägenhet, för den är väl min, innan mamma blev sjuk. På natten mellan fredag och lördag började hon må mycket dåligt. Hon blev febrig och svag. Hon skakade i hela kroppen och sa till pappa att någonting var galet. – Äsch, sa han. Avvakta så går det över. Det är chocken efter förlossningen. Mamma visste bättre och ringde sjukvårdsupplysningen som rekommenderade gynakuten på Danderyds sjukhus. På förmiddagen åkte vi dit alla tre och trodde att vi skulle få komma in rätt snabbt men mamma fick ligga i ett vanligt väntrum, på en soffa, bland alla människor, och skaka, i fyra timmar innan hon fick hjälp. Pappa fick ta hand om mig och det enda mamma gjorde var att amma mig. Det var lite jobbigt för i brådskan hade mamma och pappa glömt att ta med skötväskan, ett rockymistake, och jag hade inga blöjor eller någonting och där fanns inte en blöja så långt ögat kunde nå. Men pappa var tuff och åkte iväg till affären med mig, helt utan mamma. Där kom tanterna fram och sa åh, så liten, åh, så söt och pappa växte en meter av stolthet. För pappa och mig gick det hur bra som helst men mamma fick separationsångest och låg och grät efter mig. Det kan man ju förstå.

När mamma väl fick hjälp så fann gynekologen att hon hade livmodersinflammation. Första läkaren sa att det satt kvar någonting där inne men andra läkaren sa att det kunde det inte göra eftersom livmoderkakan varit hel då den föddes fram och att det var slemhinnorna som var infekterade. Hur det än var med det så blev vi inlagda igen, alla tre, för mamma kunde inte vara utan mig och jag kunde inte vara utan mjölken. På det nya stället var det inte lika bra. Sköterskorna var långsamma och allt kändes segt och långsamt. Det tog ända till kvällen innan mamma fick sitt antibiotikadropp och sina tabletter i form av livmoderssammandragande och mer penicillin. Det tog en vecka för henne att bli sig själv igen men vi behövde bara ligga inne ett dygn. Vi trivdes inte där på intensiven och tyckte inte om de flesta i personalen så det var skönt när vi åkte därifrån. Jag passade på att tappa min illaluktande, ruttnande navelstump där att lämna som en liten avskedspresent. Vårt rum luktade gammalt lik då vi åkte och det kunde de gott ha, de som inte hjälpte mamma på en gång. Inte heller fick jag vistas ute i korridoren för då sa de till pappa att det faktiskt finns de som ligger inne där av andra anledningar så som missfall mm men varför lägger de sådana som oss på samma avdelning då för. Dit vill vi inte igen.

MER SJUKHUS; 

Bara några dagar senare fick vi åka till röntgen för att kolla så jag inte ärvt mammas dåliga höfter med risk för höftledsluxation. Det vill jag inte ha så vi fick remiss för uv-röntgen på DS. Det kändes inte kul att ligga naken på en brist medan tre personer höll fast mig och vinklade mina ben i alla konstiga riktningar och då skrek jag så att det gjorde ont i själen på mamma. Men allt såg bra ut och jag verkar ha ärvt pappas leder tack och lov.

Ja, det var en tuff start i livet för en sådan liten människa som mig men jag är en fighter, en streber. Tänk er bara, först klarar jag av en rätt jobbig graviditet där mamsen bara får sova i mikropauser p.g.a klåda och myrkrypningar och hon blir mer eller mindre crazy av det och sedan fixar jag en tångförlossning och en strypsnara runt halsen och jag undgår en infektion trots avföring i fostervattnet. Sedan får jag inte vara med min mamma mer än under amningen då hon blir sjuk. Efter allt detta kan det bara bli bättre.

BVC, BARNVAGNSPROMENADER OCH NYFIKEN I EN STRUT;

 

Min barnmorska på BVC heter Birgitta och henne gillar vi. Varje gång vi ses får jag beröm för att jag utvecklas så bra.

Andra veckan i livet var jag på min första barnvagnstur och då märktes min nyfikenhet ännu mer för jag låg och tittade hela tiden. När jag var ca fyra veckor gammal började jag le och när jag gör det smälter hela mänskligheten. Och ju mer tiden går ju oftare visar sig mina charmerande smil. Förra veckan, då jag firade min sexveckorsdag, började mina tårkanaler att fungera och mina ögonfransar som i början var korta och ljusa blir hela tiden längre och mörkare. Ögonbrynen är fortfarande ljusa dock. Senaste veckan har jag börjat prata. Mamma och jag sitter här på dagarna och konverserar om allt och ingenting så som börsraset, världsfreden, Colombiansk politik, Pakistansk lagstiftning, Namibisk litteratur och liknande. Mamma ordar om hur fantastisk jag är och jag stöter ifrån mig vokaler och stön och glädjetjoande i ett språk som bara vi två förstår. Jag kan också visa vad jag vill genom att se missnöjd ut eller att smacka med läpparna eller att sätta handen mot munnen och mamma säger att hon kan läsa mig som en öppen bok. När jag ska prutta eller bajsa sätter jag ihop munnen till en liten ring och så rynkar jag näsan och tar i. Då förstår hon vad som är på gång. Jag stånkar högt också. Mina röstresurser blir starkare och starkare för var dag och nu kan jag ta i så tapeterna nästan faller av väggarna. Men mamma säger att hon ändå hört värre. Och det är inte så ofta jag gallskriker, som sagt.

Jag kan nu även titta på mina händer och undersöka dem. Jag blir mer och mer medveten om min egen kropp och kan gripa efter saker om än inte hålla fast dem om det inte är lätta saker så som mammas hår eller pappas t-shirt. Då kan jag gripa fast så de knappt får loss mig. Min nacke har hela tiden varit väldigt stark vilket alla förundras över och jag bli stadigare för varje sekund. Så Birgitta har bara bra saker att säga. Sist jag var där så hade hon en docka som var lika stor som mig och hennes glada ansikte nära mitt gjorde mig jätte glad. Att beskåda ansikten är en hobby jag har.

Jag vägs och mäts varje gång hos barnmorskan. Min viktkurva började under medium, sedan låg jag bra till precis på normalvikten men nu har kurvan stigit rakt uppåt.

BESÖKARNA;

 

Besöken har varit många. Folk vallfärdar för att se detta änglabarn och de kommer med gåvor. Farmor A, farfar B, farbror K och kusinerna Emil och Joel besökte mig redan på BB. Treåriga Joel sa att jag var större än han trodde och att jag var lik deras katt. Han ville spela tennis med mig för då skulle han garanterat vinna. Emil visade stort intresse för mig och ville klappa mig, hålla min hand och sjunga för mig. Farmor var förstås den som längtat mest tror jag, näst efter mamma och pappa förstås. Hon och farfar var så glada att se mig och speciellt då jag är flicka, den första i släkten på länge.

Mormor och morfar i Jokkmokk och moster Kristina med barnen Mariella och Leo, från Cypern, har inte haft möjlighet att träffa mig än dock, vilket ju är dötrist. Men de har sett mig på bild och vi arbetar på att få ses.

Hemma har jag haft besök av så gott som alla mamma och pappas kompisar och moster Inger och Viktor och Vanessa har varit hit. Vanessa ska bli min gudmor och det är hon väldigt glad över. Mamma tror att hon ska vara en bra förebild men jag tror att hon kommer att lära mig att slösa pengar på kläder och skor, att spana in killar och att vara uppe på nätterna och sova på dagarna. Fast det där sistnämnda har jag redan anammat, i alla fall typ varannan natt bara för att komplicera saken.

Hos Inger trivdes jag jätte bra. Hon är den ultimata modern som Vanessa sa och jag relaxade gärna tillsammans med henne. Vanessa kom på en teknik att få mig att sova genom att stryka mig lätt över pannan ner mot näsan. Det gjorde mig härligt sömnig.

Sedan har jag givetvis själv också varit på hembesök både hitan och ditan.

SOV OCH MATTIDER; 

Mamma skrev upp mina sovvanor en dag och så här ser ett vanligt dygn ut för mig: sova mellan 24.00 och 04.00 Vaken 04.00 till 6.00 Sova 06.00 – 07.15 och vakentid 7.15-7.45 Sedan sov jag 7.45 till 8.15 och var vaken till 9.00 Efter det sov jag 45 minuter till 9.45 och var vaken till 11.15 Så sov jag en halvtimme för att sedan vara vaken 11.45 till 13.20, sov 13.20 till 13.30, vaken 13.30 till 13.40, sov 13.40 till 14.00, vaken till 14.10, sov igen till 14.30, vakentid till 15.20, sovdags till 16.45, vaken 16.45 till 18.43 och sov 18.43 till 18.50, vaken 18.50 till 19.00, sov till 19.35 och var vaken till 20.05 Sedan sov jag till 21.15 och var sedan vaken till 24.00 igen. Jag sover alltså inte så mycket, bara ca tio timmar per dag. Men det är de kvällar jag har ont i magen. Det har jag ofta men det har blivit bättre med hjälp av Miniform och massage som tur är. Förut var jag alltid vaken mellan åtta och tolv på kvällen. Samtidigt var jag så trött så jag blundade och skrek samtidigt och när jag slutligen somnade var det av ren och skär utmattning. Så på sista tiden sover jag lite mer och är vaken längre tider på dagen. Men någon 22-timmars bebis är jag inte. Jag äter ca fem timmar om dagen, fast inte i sträck. Jag brås nog på kusin Mariella som också sov extremt lite som liten. Hon har till exempel aldrig i sitt liv sovit middag. Jag tror att vi bägge är så nyfikna av oss att vi tror att vi missar något kul och intressant om vi somnar.

MIN PERSONLIGHET;

 

Jag tycker om när det är lite liv och rörelse kring mig. Mamma tittade mycket på tv när jag var i magen och jag tror att det är därför som jag föredrar att tv:n står på framför total tystnad. På nätterna och det är helt mörkt och tyst tror jag att jag att jag somnar bara för att jag är uttråkad, inget annat. När det är mycket folk på besök är det roligt. Hur skulle det kunna var annat så mycket ros som jag får. Innerst inne är jag en riktig partypingla.

 

Ja, detta är början på min historia. Jag kommer att fortsätta att skriva om mina äventyr och min utveckling så, I´ll be back, no mercy! Minea har kommit för att stanna.

 

SJU VECKOR TILL TVÅ MÅNADER UNG;

 

Snart är jag två månader gammal. Det tycker jag ska firas stort. Jag var ju just mot pappa och väntade till OS var över och jag var ju smart nog att vänta till dagen efter löning att födas så varje månad den 26:e borde väl ändå farsan å morsan unna mig en ordentlig fest. Party i babygymet eller under sängmobilen som jag gillar så mycket. Det vore nåt det. Det hänger en tupp i gymet och den har extra långa ben och i ena foten en liten pingla och att ligga och slå på den är skoj värre. Mamma och pappa har också köpt tre stycken nattlampor på IKEA. Spöka heter dem och en är röd, en är blå och en är grön och de lyser så mysigt och trollbinder mig, nästan hypnotiserar mig. De kan vi ha tända på festen. Fast vi kan ju även ha kalas ute för jag är en naturmänniska, en liten skogsmulla.

PAPARAZZIS; 

Här ligger jag och känner mig nostalgisk över gamla minnen. Jag filosoferar över alla fotoblixtar som paparazzis, i form av päronens polare, päronens päron och päronen själva utsatt mig för. Jag minner alla fanmail i form av gratulationskort och alla blommor som sänds till mig. Min kritikerrosade entré till jorden har hyllats av massorna och jag tackar det allra ödmjukaste.

Livet är bra skönt. Jag är en njutningsmänniska som tar vara på allt som erbjuds. När jag vilar lägger jag mig till rätta likt ormen i Robin Hoods berättelse på julafton. Jag ligger gärna med armarna upp över huvudet och brer ut mig med en befriande suck. Pappa och jag ligger ofta i precis samma sovställning men det är jag som är minst som tar mest plats i sängen. Pappa trillade till och med ur sängen en natt, ha ha. Han är rätt rolig min pappa. Han går och pratar i sömnen och nu drömmer han mest om mig har jag märkt. När jag låg och sov som skönast en natt så satte han sig upp och fick för sig att jag vaknat. Han såg inte skillnad på mig och täcket dock utan tog upp täcket i famnen och vaggade det ömt. En annan natt hämtade han tre chokladkakor och lade i min säng som om jag kunde äta dem. Då var det tur att mamma vaknar för minsta lilla och kunde plocka bort dem.

Han pratar gärna om barnvagnspromenader och blöjbyten, i sömnen, men det är som vanligt med denna pålitliga människa. Han säger en sak men gör en annan, det kan man lita på.

Jag njuter också av maten, lyxsnuttar och nöjessuger gärna, som tidigare nämnt, och efteråt fiser och rapar jag som en hel karl. Jag är aningen ouppfostrad. Men jag är inte ensam om att prutta för ibland väcks jag av pappas brakar och jag har nog känt att mamma luktar inte alltid mjölk…

FÖRSTA BADET;

När jag skulle bada första gången, när jag var två veckor gammal, (det blev så eftersom mamma var sjuk och vi är så skitiga av oss) så var jag först väldigt misstänksam och skeptisk och jag rynkade ihop ansiktet som ett russin men när jag väl sjönk ner i det sköna kroppstempererade vattnet i diskhon så gav jag ifrån mig en lättnad suck och tyckte att det var riktigt skönt.

Bärselen var jag också tveksam till, tills jag satt där och märkte att det gungade så härligt när mamma går och jag somnade snabbt, trygg och belåten.

Jag gillar nästan all slags musik men mest av allt tycker jag om när mamma sjunger gamla rockballader eller lugna favoriter på engelska. Det blir lite House of the rising sun, lite Famous blue raincoat, en aning Desperado, the Rose, Curly Sue och en hel del av Melissa Etheridge ballader. Men när mamma shakar loss till "Visa vid midsommartid", som hon envisades att sjunga för mig när jag låg i magen, ja då protesterar jag.

KÄRT BARN HAR MÅNGA NAMN;

 

Lite smeknamn har jag hunnit få också. Det är allt från ängeln till vännen men mamma kallar mig mest för mysMinea. Mamma älskar att ha Mineamys med mysMinea och mamma.

KLÄNGMINEA;

 

Jag hade för någon vecka sedan en lite klängigare period då jag inte kunde vara borta från mamma en sekund. Sådana faser har vi bebisar och det brukar innebära att vi är på väg att ta ett stort steg i utvecklingen. Då tas ett språng framåt i den intellektuella utvecklingen. Det finns tio så kallade besvärliga perioder under de tjugo första månaderna. Och det är inte konstigt. Att växa upp är mycket arbetsamt ju. Till exempel från sex veckors ålder kunde jag känna igen olika personer och nu vid åtta veckor kan jag känna igen olika mönster och strukturer och jag diggar stenhård en svart blomsterdekoration som mamma satt upp på sovrumsväggen. Eftersom jag föddes tio dagar över tiden så kommer mina klängperioder lite tidigare än de annars skulle ha gjort. Jag hade första vid vecka fyra och min andra vecka sju. Sen ska det komma en v 12, v15, 23, 34, 42, 55, 64 och 75. Fast en vecka tidigare då för mig må hända. Det som hände vecka fyra var att mina instinkter som jag hade när jag föddes så som att härma läpprörelser, ha en gripreflex mm tillfälligt försvinner för att det är nu som förändringar med smaksinnet, ämnesomsättningen och de inre organen påverkas. Man börjar gråta riktiga tårar, jag är vaken längre stunder, jag ser nu klart ca trettio cm, huvudomfånget ökar dramatiskt mm.

Nu, vid åtta veckor så har jag upptäckt esteten inom mig och alla skönhet som finns runtomkring mig i form av mönster och färger. Jag uppslukas av ljusreflexer, skuggor och solstrålar. Jag leker med mina händer. Världen uppfattas på ett nytt sätt och det kan göra mig förvånad, förvirrad och villrådig och jag trivs bäst så nära föräldrarna som möjligt. Jag hör, ser och känner på ett nytt sätt och det är spännande värre.

Jag slår gärna efter leksaker och sådant och har börjat försöka att gripa efter dem och när det inte går är det ju så man kan bli alldeles galen av ilska. Jag vill så gärna och när det inte går börjar jag gråta. Mamma tycker synd om mig då och tröstar.

 

Jag har inte lika stor aptit som tidigare sedan en vecka tillbaka. Det blir liksom bara att jag småsuger lite och sedan somnar eller ger upp och då måste mamma pumpa för hon får ont i tuttarna. På dagarna sover jag inga långa stunder och vaknar mycket lätt. Jag som tidigare sov vad som än hände i min omvärld. Mamma levde kvar i sin teori att jag älskar att sova till ljudet av tv:n eller prat och förstod inte varför jag inte somnade på nätterna medan hon låg och slötittade på tv. Hon är inte den skarpaste sylen i verktygslådan alla gånger.

Men när jag väl sovit gott så är jag alltid som en liten nykläckt fågelunge med trötta ögon och bortkommen blick. Jag sträcker på mig som en katt, åmar mig och vrider mig och räcker ut armarna i luften. Än mer som pappa än som en katt kanske. Nöten faller inte långt från palmen.