I går hittade mamma sitt hälsokort från när hon var liten. När hon var fyra månader, som jag är nu, vägde hon  ca 6510 gram, och jag 6830. Vilken tunnis hon var. När hon lämnade Jokkmokks BB för ett liv bland mygg och myrar vägde hon 3610 men som minst 3390. Man låg lite längre tid på BB på den tiden. Jag vägde som minst 3275 har jag för mig så morsan och jag var ganska lika där fast hundra gram är mycket för en liten parvel förstås. Jag måste fråga farmor om hon har kvar pappas hälsokort för det är skoj att jämföra. Mina mått har hela tiden följt kusin Mariellas annars och hon är en ståtlig tjej och är som fjortonåring 1,80 cm. Hon har storlek 44 i skor.. hm. Där har man nåt att leva upp till.

Nu är det tidigt och vi ska snart gå och sova igen. Pappa han är uppe och bakar smörgåstårtor till dopet. Han är duktig han. Men även en bra kvinna reder sig själv. Igår kom mamma på att hon vill ha på sig örhängen på dopet men hennes hål har för länge sedan växt igen. Då kokade hon en nål, doppade örhängerna i klorhexidinsprit och gjorde nya hål. Några läkringar har hon inte och lådan med hennes junksmycken är täckt av ett gigantiskt träd så hon tog det par som låg ytterst och hon kom åt. Och det var ett par som är mycket roliga att dra i... vi får se hur länge hålen är hål och inte jack...

Låt mig berätta en saga för er. Detta är en sann historia, bara namnen har blivit ändrade för att skydda de som oskyldiga, och skyldiga äro.

En gång för länge sedan, i det vita snölandskapet Jokkimokki, bodde tre prinsessor. Den äldsta, hertiginnan av svensktoppen var en vacker blondin med prinsarna i en svans bakom sig. Den mellersta systern, hertiginnan av soul och funk var en mycket söt, mörk skönhet med visdomens gåva. Den yngsta av de tre prinsessorna, hertiginnan av hårdrock var lite annorlunda. Hon var den rotlösa, den spänningssökande men som innerst inne inte önskade sig annat än att få en liten prinsessdotter.

Hertiginnan av hårdrock reste land och rike runt för att finna en donerande prins men fann inte mer än golfspelare, dansbandskungar, fyllehundar eller mesar. Och golfspelarna slog sig fram över gräsmattan för att träffa henne men att få en golfboll i huvudet är inte skönt. Dansbandskungarna var ju kungar och inte prinsar. Fyllehundarna skällde bara och mesarna flög sin kos över sin fågelhimmel.

Samtidigt på andra sidan stan, i samhället av ett fase, gick en prins vilse och letade efter en prinsessa att inseminera. Man han stötte bara på blondiner som var riktigt blonda, blåögda blickfångare som var väldigt blåögda eller långnaglade ragator som klöste och rev.

Men så en vacker kväll då månen lyste full och himlen var stjärnklar stötte de två vilsna själarna ihop på Heaven, och blev heavingly himmelskt betuttade och två nya par vingar skapades i himmelen.

Först såg inte prinsen prinsessan men hon såg honom för han var lång och ståtlig och syntes över massorna. Så hon letade sig fram till hans synliga huvud och så sa det bara kluck. (ja, de var ju inte helt nyktra). När de skulle skiljas åt den kvällen lämnade prinsessan sitt nummer till prinsen men lämnade fel nummer och när hon sprang därifrån vid tolvslaget visste hon inte om de någonsin skulle ses igen. Prinsen letade landet runt efter den prinsessa som numret passade till men utan resultat. Prinsessan förstod att hon måste ta saken i egna händer så hon skickade ett bud till prinsen som löd Glad påsk. Prinsen blev glad och svarade genast via budbäraren Macintosh att han önskade detsamma och att han även önskade prinsessans rätta nummer. Med glädje uppfyllde hon hans önskning och prinsen telefonerade sin prinsessa inom tio minuter, het på gröten som en tomte på julaftonskvällen. Efter det var de tu oskiljaktiga. Nu saknades bara den lilla dottern och en vacker dag, utan att ens storken varit på besök, blev det lilla barnet till. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Och som ni förstår så var den lilla dottern jag :)

Mamma har börjat se saker med nya mammaögon. Under dagens pepparkaksbak åt hon inte av degen. Hur vuxet är inte det? När hon gjorde en morotskaka igår slickade hon inte skålen (ja ja, lite kanske). När hon blir arg svär hon inte och hon blev väldigt upprörd över att dagens sextonåringar har fler sexpartners under ett år än vad en 68-generationare har under hela sitt liv. Hon väntar plötsligt tills det blir grön gubbe innan hon går över vägen och hon har fått en slags bakterienoja och tvättar händer överdrivet ofta, tänker på att inte lägga kakor och mackor direkt på bordet och byter disktrasor i tid och otid. Hon börjar förlora sin coolhet, sin äh,vad fan spelar det för roll-attityd. Hon är MAMMA!

Pappa formaterar om hårddisken. Själv håller jag på med en mer utdragen process - omformatering av mammas bröst. Utdragen i dubbel bemärkelse för i ungefär sex månader hade jag tänkt mig att jag skulle dra ut dem så att de blir långa och fina som två slappa elefantöron i miniformat. När de sedan inte är funktionsdugliga för mjölkproduktion så får de nya användningsområden istället. Om det t.ex blir modernt med axelvaddar igen så är det bara för mamma att slänga upp tuttarna över axlarna och – voila. Om det är kallt och hon fryser om händerna kommer hon att kunna stoppa in dem i jackärmarna, dra ner dem över labbarna och använda dem som rattmuff. Och till sommaren, då hon säkert inte fått bort sin graviditetsmage än p.g.a diverse snacks så kan hon bara, inför beach 2009, låta brösten hänga ner över magen för att dölja den. Praktiskt och bra!

Så visa tuttarna, visa tuttarna, visa tuttarna....

NÄ, TÄNKER INTE VISA TUTTARNA....

   MINIBUDDHA MEDITERAR

     (titta å lär, morsan)

Mamma är snillerik (läs lat) när det gäller att komma på genvägar som är snabbvägar. Allt ska gå undan, fart är kul, stillhet är boring. Därför listar hon ut små fusktrix, snappar upp lite av andra, kommer på lite själv och gör det till sin egna tradition. Att städa ett badrum är enkelt. Hon slänger ut allt som står på golvet, tar duschslangen och spolar av rubbet, rengör toa och handfat, sköljer igen, låter det lufttorka och voila, klart och skinande rent.

När hon ska baka pepparkakor så ska det smaka som mormors men för att slippa göra degen från grunden så köper hon färdig deg men lägger sedan till en halv tsk kardemumma och lite extra ingefära, kanel och nejlika så smakar det mera. Sedan plattar man till degen lite till en fyrkantig massa, bred som en osthyvel, lägger den i frysen en stund, tar lite matolja eller mjöl på en osthyvel och hyvlar sedan degen direkt på plåten. Grädda och klart. Att göra bollar av chokladbollar är onödigt. Ta bara en form, strö pärlsocker på botten, tryck ut degen i formen och strö pärlsocker över och du har en chokladbollstårta. I stället för att göra jobbig smördeg till morotskakor, som du givetvis köper fördig mix för, ta hasselnötskräm och smeta på kakan. Enklare och mycket godare. När man ska göra grytor mm så måste man faktiskt inte försteka köttet och grönsakerna i olja först utan släng bara ner allt i vattnet och koka och det smakar faktiskt ingen skillnad. Och har man riktigt bråttom så kommer här en mycket viktig livslektion. Ta alltid i sockret först och te-påsen sen om du vill att sockret ska smälta fortare. Om mamma fick bestämma skulle tiden gå så fort att i morgon var igår. Always shoose the simple path som reklamen säger.

Om vi nu ska vara allvarliga en sekund så måste mamma göra det enkelt för sig. Nöden har ingen lag när man är en fibrocolonrefluxpisksnärtsmigräntant. Hennes stora utmaning just nu är att lära sig att det går långsammare, att hon måste hitta andra sätt att ha kul på än att klättra i berg, flyga drake, trekka i djunglar och över glaciärer, hänga i gardiner, leka apa och hoppa från hustak med ett paraply... eller .. ja..

Hennes livfillosofi har alltid varit att göra minst en rolig sak per dag. Det är ju tur att hon tycker att det är kul med lilla mig då och att hon är så lättroad att hon roas av att roa mig och se mig road :)

Mamma byter blöja:

Lyfter upp mig. Hissar mig några gånger mot taket. Lägger mig på skötbordet och leker lite. Drar i spindeln, gör roliga ljud och pussar mig på magen. Tar av mig kläderna och blöjan. Rengör och torkar. Ger mig magmassage. Smörjer in stjärten och torra partier. Kollar alla hudveck så det inte är fukt eller sprickor. Ger mig mer massage på ben och armar. Smörjer in mina torra fläckar i pannan med en annan salva. Leker lite till med spindeln. Passar på att sätta i en tvätt i maskinen medan jag får ligga och sprattla naken. Rengör mina ögon och öron. Tvättar händerna. Sjunger lite för mig samtidigt. Pussar mig på magen igen. Tar på mig blöjan. Tar på mig kläderna. Lyfter upp mig och visar mig spegeln. Klar!

Pappa byter blöja:

Ner på skötbordet, av med kläderna, av med blöjan, torka, på med ny blöja och på med kläderna klar.

Pappa: - Varför tar det så lång tid för dig Annelie, att byta blöja.

Mamma, soffpotatisen, är en riktig softis. Hon har gått från att vara fru sten till att vara mamma blödig. Att bli förälder förändrar verkligen en människa. Inte för att mamma var en ond människa förut men nu har hon större förståelse för andra mammor, är mer hjälpsam och ödmjuk så tänk vad en sån som jag kan bidra med. Hon är också mer försiktig, vid övergångsställen, bilkåkning, istappar som hänger ner från takrännorna, ja hon tänker mer på sånt. Innan har det varit mer dör jag så dör jag principen. Jag tror inte hon skulle ta barnvagnen med upp på en aktiv vulkan eller ta med mig i en baby björn när hon hoppar fallskärm. Man hoppas  ju det i alla fall.

Ibland, när jag sover, så ligger hon och tittar på mig, med någonting ömt i blicken och hon säger att hon blir alldeles varm i hjärtat. Hon smeker min arm och håller min hand och kan inte somna utan att känna min andedräkt intill sig. Softis som sagt.

Innan jag föddes hade mamma många teorier om hur det skulle bli. Jag skulle till exempel sova i egen säng från första början men det klarade varken jag eller hon av. Hon trodde att hon skulle kunna påverka mina sov och mattider genom att vänja mig att äta vissa tider och genom att släcka ner och prata lugnt och sjunga vaggvisor men jag är inte så lättpåverkad utan gör precis som jag vill när det gäller de sakerna. Hon inbillade sig också att om hon är glad och lugn så kommer också jag att vara det men se det fungerar inte mot magknip och sådant ofog. Fast för det mesta så är jag en positiv person och som sagt, det smittar av sig.

Nya trapphusmamman gick som sagt i speedtempo igår. Mamma gick alltid fort förut och hade svårt för att gå långsamt men nu har hon inte så stort val. I går hade jag ett kortvarit litet baksalg av skrik och då sa trapphusmamman att det kanske är för att vi går för långsamt ti hi. Hennes T vill att vagnen ska gå fort medan det viktiga för mig är att man är ute länge och därför går mamma lite långsammare.

De är rätt så lika mamma å mamman. De är i samma ålder. Bägga är sladdisar i en skara på tre. Bägge har äldre föräldrar. Bägge kommer uppifrån. Så blir det kusligare. Inte nog med att de bor på samma adress och har barn i samma ålder, bägges pappor har haft hjärtproblem och hör och häpna, bägga har barn som är gjorda i provrör och inte med vanliga rör. Både jag och lilla T är små mirakelbebbar.

Bilden är tagen av Carin, mammas barndomspolare, när de var på besök.