Igår lämnade mamma mig för lite egentid. Asså, hur självisk kan man va? Här tror hon att hon kan komma och gå som hon vill, vara borta en och en halv timme - från mig. Gud så fräckt! Fast i ärlighetens namn, den som hade mest separationsångest var lilla mamsen. Hon och tant M (sorry M för det där med tanteriet men för mig som är noll bast är du tant) gick till badhuset och bastade. De tänkte sig ha lite vuxen-konversation och ett barnbreak men mamma erkände att hon hade svårt att släppa tanken på mig. Hon satt där i bastun och inbillade sig att jag höll på att längta ihjäl mig efter henne medan jag inte ens märkte att hon var borta. Pappa och jag hade det jätte trevligt och jag somnade i hans knä och låg så mestandels av tiden hon var ute.

Är det inte konstigt att hon och andra mammor alltid får sådana tankar, som om inte papporna kan lika bra? Det sitter nog i generna det där för min farsgubbe kan han med. Han lirar gitarr för mig och jag diggar å kvällen är räddad.

Min kompis M, som är två år äldre än mig och därav mer världsvan och livserfaren, kallar mig för Nea. Nea betyder ny eller ung på grekiska och det stämmer ju bra in på mig. Å  andra sidan betyder mi inte eller gör inte/är inte så jag heter alltså inte ung. Men man kan ju tolka det som att jag är en gammal själ. Det måste stämma, det ser man i mina kloka, stora, forskande ögon. Och denna gamla själ har levt många liv. I ett liv var jag en orm, en slingrande sådan. (Inte en ål dock för jag är inte så värst förtjust i vatten. Om jag nu inte var en elektrisk sådan för det kan ju inte vara kul att vara en elpryl och tvingas vara i vatten hela dagarna, bzzzzzzz).

Så har jag levt reinkarnerad till sprattelgubbe. Det var kul. En gång var jag en koala som bara sover och äter. Jag har även levt som en katt för när jag vaknar sträcker jag på mig länge, gäspar och drar ut på det. Ett liv levde jag som Balinesisk dansare som dansar med vidöppna ögon och bara blinkar en gång i minuten. Så gör jag ibland. Så har jag även varit konstnär eftersom jag älskar abstrakta mönster med starka färgkontraster. Ibland rynkar jag pannan och ser mycket bekymrad ut vilket härstammar från mitt liv som den store tänkaren, en Platon-wannabee och min musikaliske ådra kommer från ett liv som pianomus. Som ni nu förstår så vet och kan jag mer än ni tidigare trott.

Ytterligare en kaaaall dag. Det blir ingen promme idag heller har mamma bestämt. Det är boooring! Jag diggar stimulans å mamma får gå omkring med mig och visa mig tavlor, väggdekorationer, speglar och annat kul hela dagen.

Varför finns det inget stavprogram i bloggagratis? Jag är ju faktiskt bara 0 år och på det rätt så ivrig och vill att allt ska gå fort. Så när hetsen faller på blir det lätt att bokstäverna byter plats.

I natt hade vi det tufft. Aj, aj vad magen knep. Från två var vi vakna och jag vred mig som en orm i sängen, stånkade och gnydde men mamma kunde inte göra mer än att vagga mig i famnen och trösta. Vid sex tog pappa över en timme innan han skulle till jobbet men mamma hann knappt somna förrän jag kom in igen och då hade jag ett stort leende på läpparna och var klarvaken. När jag sedan väl somnade igen vid tio var det på mammas bröst och hon kan inte sova på rygg. Hon låg blickstilla i en timme så att jag skulle få lite skönhetssömn. Fast skönhetssömn är nog hon i mer behov av än mig.

Huvva ligen, som mamma skulle säga. Idag var det så kyligt ute att det t.o.m är för kallt för att nätshoppa. Hu! Sursmiley! Pardon please!

Tänk att allting kretsar kring lilla mig. Det är ju helt fantastiskt att till exempel varje låt handlar om just mig. Så som "Mammas lilla Minea skulle ut å åka, ingen hade hon som körde, Minea satt i granen, skulle skala kottar, Lilla söta fröken Minea - ifrån Sumpan, Var ska du gå min lilla Minea, jo jag ska gå och hämta dricka, Oh, Minea, I'm such a fool - darling I love you, Minea nyckelpiga, Curly Minea, Minea Q, Här kommer Minea Askdal- tjolla hopp tjolla hopp tjolla hoppsansa, Leende silverblå ögon- har jag förälskat mig i"...

Silverblå ögon ja, inget fel på det men mamma säger att jag väl kan se till att få hennes ögonfärg. Tja, vet inte det jag. Känns lite splittrat med blå,grön, grå, bruna ögon så jag tror nog jag går efter pappas gener å införskaffar den svenneblå blicken. Mammas ögonfärg må vara ovanlig men det är inget fel på pappas ögon heller. De är jätte vackra och det verkar ju enklare på nåt sätt. Men jag har ju några månader till på mig att bestämma mig.

Har varit ute å vallat morsan idag, som vanligt. Hon behöver motion hon... Och att ligga där i barnvagnen, ahh så skönt. Att jag blir tyngre och tyngre är ju bra för då får mamma träna hårdare. Hon tror att hennes mage beror på mig men jag tror att det är all choklad. Men att skylla ifrån sig funkar alltid.

Efter mor-rastningen gick vi hem till mamman M och min polare N för en amningspaus och ett blöjbyte och så skulle de där två gamla tanterna prata en massa förstås.

Väl hemma slocknade både jag och mamma och sov två timmar till.

Igår var vi på första föräldrainfon. Mamma lurade med sig pappa med orden att alla pappor kommer att vara med och är man inte med första gången så hamnar man utanför gruppen. Pyttsan! Det var bara två engagerade farsor på plats. Men det kan man ju förstå att det kan vara svårt att komma ifrån på jobbet.

Vi var nio små, söta bebisar, tre killar och resten av oss av det starkare könet. Min röst var starkare i alla fall för jag vann skriktävlingen. Ha! Jag skrek högst men inte längst. Och här har mamma gått omkring och tyckt att jag inte har så starka röstresurser. Hon kanske borde kolla hörseln.

Alla nio barn var födda i slutet av augusti och i början på september. Om jag inte minns fel var jag näst äldst och hörde till en av de större varianterna. Bra resurs så jag kan sätta de andra på plats, ha ha.

Men jag måste erkänna att jag höll mig på min kant igår. Jag var rätt så asocial och minglade inte ett dugg. Ville vara hos mamma och brydde mig inte så mycket om andra småttingar. Men mamma var betagen och bedårad av dem. Inte bra! Konkurrens vill jag inte ha. Inte för det kan vara så stor risk för jag är ju ändå bäst, tycker mamma.

Vi var förresten fyra barn som bor på samma gata. Vi ska nog göra gatan osäker i framtiden.

De flesta av mamma och pappas kompisar har inga barn eller så har de större barn så det är ju jätte bra att mammagrupper finns. Lite orättvist för papporna att det inte finns pappagrupper. Men de får väl åka snålskjuts på mammaträffarna.

Mamma hoppas på många, långa barnvagnspromenader med morsorna i framtiden. En annan rolig sak är att det, i huset, föddes en liten bebbe i maj och en i början på augusti så de kan ju också hjälpa till att göra vår gata ökänd.

Inatt har jag fått sova jätte bra. Mamma och pappa har varit så duktiga å inte väckt mig förutom för en välkomnande "nattmacka" vid havltretiden och frukost vid sex. Förutom det så sov jag från tio till tio. Inte illa! Här, på bilden, ligger jag i precis samma sovställning som pappa alltid gör. Det tycker mamma är gulligt men det tycker hon ju förstås om allt jag gör. It´s a win win situation...

Nu vill jag ju inte gå händelserna i bakväg (nej jag ska inte prata bajs igen)men jag tänkte rekapitulera hur jag hade det i mammas mage. Att bära mig var tungt för mamma. Ja det kan det vara nu med men jag räknar med att föräldrarnas muskler ska växa med mig, och nu går det att lägga mig ifrån sig, men i magen, där var jag fast. Jag trodde att jag flyttat in för gott men när jag väl kom ut insåg jag att världen här ute är inte så dum den heller. Mamma hade det tuffare. Hon hade konstant huvudvärk, klåda och restlesslegs. Rastlösa ben, låter ju kul eller hur. Lite spring i benen så där som barnen får på sommaren i Idas sommarvisa kan väl alltid vara bra att ha men näää, hon fick inte sova på nästan tio månader. Jag tycker ju att jag måste ha varit värt besväret men när hon satt där i soffan, natt efter natt, och led så var det nästan så hon undrade. Hon har alltid trott att om man är tillräckligt trött så somnar man men hennes vila bestod av mikropauser där hon totalt slocknade men vaknade direkt med ett ryck igen, bara någon sekund senare. Det var som om det gick elstötar genom benen och hon kunde inte ha dem stilla. Hon försökte allt från gymnastik, promenader, annan diet och massage men det blev bara värre. På nätterna väckte hon pappa och bad desperat honom att slå på hennes knäveck. När det gjorde ont glömde hon springet ett tag men bara en kort stund. - Slå mig, vädjade hon varav pappa i halvvaket tillstånd ibland råkade slå på en kudde eller nåt istället. En natt svarade han ja, jag ska skära, var är kniven. Att mamma överhuvudtaget lever kanske man ska vara glad för.

Mamma blev ännu virrigare än hon är nu pga sömnbrist. Hon gick in i väggar och dörrar, snubblade, tappade saker och fann inte ord när hon pratade. Helt kocko-lost med andra ord. På detta lever hon med kronisk smärta. Hon har fått diagnostiskerat att hon har fibromyalgi, hon har efter en liten klantolycka gjort illa nacken och efter det fått täta migränanfall och kronisk huvudvärk, hon har colon irritable, magkatarr och problem med höfterna efter en höftledsluxation som barn. Ja, jag sa ju att hon är skröplig. Under graviditeten blev fibromyalgin bättre och migränen försvann helt så det var ju en stor befrielse och hon var glad för det lilla men i övrigt var hon damage goods. Allt detta gjorde att hon fick vara sjukskriven hela graviditeten och hon var rätt så slutkörd när jag slutligen föddes. Så, inga syskon säger hon övertygat men papsen säger, vi får väl se. Själv är jag nöjd som det är och resultatet blev ju så bra det bara kan bli ju. Och med mig i närheten glömmer mamma bort att hon är sjuk för jag ser till att sysselsätta henne och roa henne hela dagarna. Och nu får hon faktiskt sova mer än hon fick under tiden denna bulla gräddades. Hon kallar mig sin lilla räddande ängel och glädjespridare. Vem kan tänka på smärtor när man har världens finaste lilla flicka, säger hon och jag kan ju inte annat än hålla med.