Ska bara meddela den stora nyheten att jag idag har nått min målvikt efter stor ansträngning. Jag är nu ett halvt kilo lättare. För att nå denna idealvikt krävdes mycket knutna nävar, grimaser och stånkanden men efter en stund var det över och mamma fick ta över och göra grovjobbet efteråt. Dvs rengöring från mina armhålor och ner till låren. Aaaahhh så sköööönt!

Mamma och jag hör ihop som ler och långsmil... Hon känner en sådan samhörighet som hon aldrig känt med någon person innan. En underbar känsla. På nätterna har jag börjat med en ny sak. När jag vaknar till och är lite orolig så sträcker jag mig efter mamma, trevar efter hennes hand och när jag finner den tar jag den, håller i handen och så slappnar jag av, ger i från mig en djup, lättnads suck och somnar om. Då blir mamma alldeles varm i kroppen och så ligger hon och tittar beundrande på konstiga saker som mina gropar på knogarna som hon finner supergulligt, mina dubbelhakor som hon kärleksfullt pussar och mitt hår som inte är något hår som hon ömt smeker. Hon klappar min kind och tycker att den är så otroligt len som om inte alla bebisars kinder är lena. Hon stryker handen över min rygg som hon tycker är så fin som om inte alla bebisars ryggar är fina. Hon håller om mig och älskar mina kramar som om inte alla bebisar kramar är härliga. Mamma tycker att jag är helt unik i mitt slag, ett underbarn, det största miraklet på jorden... ja, och det är jag ju också.

          COWGIRL SLASCH TOMTENISSA I SHILLLÄGE INFÖR JULFEST

På tal om mammas jobb så måste jag här få skriva av mig (henne). Hon förstår att de kanske vill ha hennes kontor till annat, hon förstår att framtiden är oviss och att det är omorganisation på gång, att avtalen inte är påskrivna och att ingen vet hur framtiden ser ut. Men informationen har som vanligt varit obefintlig och det är dåligt skött. Hon har inte fått löneförhandla och fick svaret att alla föräldralediga får en procent i löneökning, inte mer, inte mindre. Så får det bara inte gå till, tycker lilla jag. Och varför säger de att mamma ska omplaceras före den som arbetat kortare tid än henne? Visst är det så att har man en kronisk sjukdom och har varit borta mycket så spelar det ingen roll att man kanske kommer igen senare för just nu är man ingen resurs utan ett problem som de inte riktigt vet vad de ska göra av. Mamma känner sig lite undanskuffad. Hon har arbetat sig uppåt, fått ett jobb som hon trivs med och haft bra arbetstider, nära till jobbet och bra arbetskamrater och så blir hon sjuk och sedan gravid, ja då ska hon omplaceras till ett mycket sämre jobb som hennes leder kanske inte ens klarar av och accepterar hon det inte så varslas hon. Hennes framtidsversion just nu är att hon får sluta, pappa lämnar sin fyra och ett halvt år äldre fru får en fyra och ett halvt år yngre Pamela Anderson-kopia med förförisk blick och mamma har inte råd att bo och äta. Hon blir hemlös och får sätta sig bland gässen nere vid Lötsjön och hoppas att tanterna som matar fåglarna ska slänga några brödsmulor till henne också.

Fast, som hon säger, hon orkar inte ödsla energi på att grubbla över jobbet för att just nu är det jag som är nummer ett. Det kan man ju förstå att jobb kommer i skymundan för en sådan prinsessa som mig. Och mamma funderar skarpt på att helt ändra kurs, gira, vända och accelerera mot en helt ny karriär, som lyxhustru eller nåt. Planen är att vinna storkovan, bli berömd författare, köpa ett mansion på spanska solkusten, en sommarstuga i fjällen och flytta in i ett slott här runt knutarna någonstans. Det låter väl som en bra plan :) Och lilla jag verkade ändå inte gilla Karolinska Apoteket eftersom jag skrek hela tiden igår...