Idag var mamma, jag, Noelle och Malin på bio. Inte vilken bio som helst utan barnvagnsbio. ABF hade ordnat detta och hur Malin hittade deras annonsering är en gåta för det hade ingen annan. Det var helskumt allting. Inga skyltar utanför, ingenting, och när vi väl hittade till ABF så visste receptionisten ingenting om någon bio. Hon frågade den ansvarige som sa, jo visst ja, det var visst bio idag, ja. Vi blev visade till en liten salong och eftersom det bara var vi som kommit behövde vi inte betala någonting. Sedan frågade den ansvarige om vi ville se Arn Tempelriddaren som påannonserats eller om vi ville se någonting annat.

- Ni kan få välja vilken film ni vill, sa han och visade vilka filmer där fanns.

Så Malin och mamma valde ut en annan film som heter Sicko och var sicko-dålig. Vi fick välja ljudvolym, ljusstyrka och om vi ville ha en paus mitt i filmen. När halva filmen gått var Malin tvungen att lämna oss för att hämta Minou på dagis så då satt vi där själva. Jag skrek mig genom filmen så slutligen gick vi också innan visningen var över. Men vi fick skriva upp våra namn så skulle "biosnubben" höra av sig inför nästa filmvisning och då kunde vi få vara med och bestämma film då också. Det kommer att kosta femtio kronor att bli medlem och för den ynka summan får man se alla filmer. Skumt men bra!

Jag har skickat en film med mig själv som huvudrollsinnehavare, till kusinerna på Cypern. Det gillades men kusse Leo var fundersam. Han är sex år nu och hade många frågor.

- Varför fick dem henne?

- Dem ville det, och så fick ju du en till kusin, det är väl bra.

- Men vill hon vara min kusin, har dem frågat henne det?

- Ja, det vill hon!

- Men varför säger hon ingenting?

- Hon kan inte prata än.

- Men ville dem verkligen ha henne. Vad ska dem ha henne till?

Ja, det kan man ju fråga sig men ännu mer kan man undra vad jag ska med dem till, ha ha. Närå, de är bra att ha när man behöver assistans.

När jag själv såg filmen tyckte jag att det var väldigt konstigt faktiskt. Jag var här men ändå där, och mamma var där och här och hennes röst hördes från två ställen och pappa var i den där rutan men mycket mindre än vanligt. Urskumt! Jag rynkade pannan och tittade storögt på tv:n men det där gick över mitt förstånd.

Det är någonting som hänger i luften. Någonting håller på att förändras. När det gäller mig så kan man inte lita på att man har förstått grejen för så fort vi har fått in en rutin så får jag för mig att ändra den. Just då jag har skrivit här i bloggen att nu sover jag klockan tjugotvå till två, eller att nu äter jag var tredje timme, eller nu bajsar jag fem gånger om dagen, ja då vänder jag upp och ner på det hela och börjar med att vakna varannan timme, äta varannan timme och bajsa en gång i veckan. Så lita inte på mig! Jag är helt opålitlig. Ena gången tycker jag att det är jätte skönt att bada, nästa gång ser jag ut som om jag är livrädd när jag ska bada och mamma undrar om hon har gjort något fel som gett mig badfobi för resten av livet och hon ser framför sig hur jag som tjugoåring går omkring med sotfläckar i ansiktet och stinker svett. Ena dagen bryr jag mig inte alls om min docka och nästa dag är dockan Katja den roligaste som finns. Förut hatade jag Miniform-dropparna men tyckte att det var riktigt gott med AD-droppar men nu är det AD-dropparna jag skyr som pesten och Miniform är mumma. När mamma kommer med flaskan så smackar jag med läpparna och slickar med tungan och så har jag ju lärt mig att Miniform betyder matdags.

Jag har blivit mer och mer nyfiken också. Nu, när jag äter, så har jag egentligen inte tid att äta, speciellt när vi är ute bland folk. Så när jag börjar äta måste jag faktiskt släppa taget då och då för att se mig omkring så att jag inte missar någonting roligt. Då sprutar det mjölk rakt ut men mjölk är ju bra för huden så min ansiktshy blir förtjusande len.

Ja, som sagt, jag förändras hela tiden. När ni tror ni känner mig, det är då jag ändrar mig. Det enda som verkar bestå är mitt ärr i pannan, efter tången. Så liten och redan märkt för livet. Men det ger mig karaktär, gör att jag ser lite spännande och farlig ut. En scarface i miniformat och bra mycket sötare. Och trots ärret så är jag alldeles, alldeles perfekt, säger alla.

Fy mamma, inte sova! Jag insåg att jag har varit alldeles för lätt att ha att göra med så nu måste jag bjussa på några helvetesnätter så att mamma och pappa lär sig vem det är som bestämmer. De höll på att slöa till och ta lugnet för givet så det var bäst jag satte dem på plats. Så, i natt bestämde jag mig för att vilja ha mat varannan timme och sedan ligga och gny och vrida mig de andra timmarna. En alldeles utmärkt idé :)

Så har jag lärt mig ett nytt trick också. Bröst är inte bara bra för att få mat. De är också jätte roliga att ta tag i, nypa i och dra i. Speciellt då mamma somnat.

Att vara liten har sina fördelar. Pappa säger att jag är en babemagnet men mamma tror mer på att jag är en tantmagnet. När hon och jag är ute så händer det rätt så ofta att någon äldre "flicka" stoppar oss och säger; - Oh så liten, oh så söt och oh så fin. Då blir mamma stolt som en tupp. Iförrgår kom det fram en tant och gav mig en present, bara så där.

- Jag har nåt till dig, sa hon och lämnade över två små mjukisdjur som hon hade vunnit på lotteri.

Samma dag kom en kvinna fram och sa att hon gillar inte barn men mig gillade hon för att jag är så lugn. Ja, hon har ju inte sett mig hur jag var i natt. Som tur är gillar mamma och pappa mig alltid, hur jag än är.

I går fyllde jag elva veckor. Stora tjejen! Ingen present denna vecka heller, fy fan asså!

En annan sak att klaga på är att mamma måste lämna mig ibland för att gå på toaletten. Herre gud, kan hon inte ha ett bäcken i ett höfthölster eller nåt så att vi slipper seperationen.

Men nu kom jag in på ett sidospår. Jag ville snacka språk. Som ni förstår så kan jag svenska men vad ni inte visste är att jag är fyrspråkig, eller ska bli i alla fall. Alla mammas tv-serier är på engelska (hon är tv-oholic), och hennes låtar likaså så där får jag ett språk gratis. Sedan så håller både mamma och jag på att lära oss teckenspråket (se länk bredvid) eftersom polare N är hörselskadad. (Hon har fått sitt teckenspråksnamn som betyder vaken, mammas borde vara kocko eller nåt, mitt vet vi inte än men det borde ha med temperament att göra). Så, jag förstår alltså svenska, engelska, teckenspråk och så det fjärde språket som är jollriska. Det där sistnämnda är lite trist att prata för det är ingen annan som förstår det och vad ska man med ett språk till som ingen annan talar? Men, men, har man språköra så har man.

Konversation mellan mamma och pappa klockan fyra i morse:

- Men Annelie, du måste tänka på vad du säger!

- Vad har jag sagt?

- Att du ska ta katten till töms och köra ner i strömmen..

- Det har jag väl inte sagt..

- Näää, jag hittar bara på!

Kloka ord från mina kloka föräldrar.

Natten då, hur har den varit. Jo tack bra, för mig.. Jag är hur pigg som helst men det är ju inte alla i denna familj som är lika alerta som jag. Det är väl inget att somna först tolv, vakna två, somna om vid fyra, vakna halv sex, vaka till nio och sedan sova till halv elva. Piece av kaka ju... Men mamma blev lite stressad av det och vid fyra försökte hon jäktsomna och speed sova. Insomning två minuter-fort, fort. Djupsömn, skynda, tre minuter, REM-sömn, oj, oj, snabba på, en minut... Ingen vila när man ska vila.

Tänk vad mycket man kan hinna på en hel dag, trots att man sover under tiden. Först gick mamma och jag på promme till BVC och föräldragruppen där vi mötte upp med pappsen och de andra barnassistenterna. Idag pratade vi om sjukdomar och jag satt nästan hela tiden i pappas knä och tittade intresserat på den som pratade, när jag inte flirtade med den snygga killen i knät bredvid mammas. Våra blickar möttes och det sa klick. Två nya pappor var med och världen är bra liten för den ena har pluggat med pappa en gång i tiden. Sköj!

Mamma satt kvar ett tag efteråt medan pappa åkte tillbaka till jobbet.

Direkt efter min rende vous (stavar säkert fel, vad kräver ni, att jag ska kunna franska också vore väl lite väl höga krav) gick vi till vårdecentralen där mamma tog lite blodprover. Hon ställer ju upp på allt så när hon blev ombedd att skänka blod för forskning om MS så sa hon visst, stick mig hur mycket ni vill. Och det gjorde tanta på VC. Hon stack fel, fel igen och missade lite här, spillde lite där, lirkade och fick några droppar, det hann koagulera och hon fick börja om. KI fick sina tre rör tillslut i alla fall.

Efter det mötte vi Malin och Noelle på Ollens och tillsammans gick vi på en andra promenad och då var klockan bara tolv. Motion kräver sina sötsaker så konditoriet var nästa stopp för att sedan ta med ligan upp till lägenheten för lite frosserisyndande.

Jag och Noelle sov gott i hallen, i vagnarna, men så fort de gick hem så vaknade jag. Jag kände mig trygg där med N:s närhet. När hon rörde benen vaggades min vagn så skönt.

Nu var vi bägge trötta, klockan var halv tre och vi slocknade i soffan, mamma och jag. Ja, man blir ju trött efter att ha sovit under promenaden och efter att ha sovit i hallen. Mamma vaknade och slötittade på tv men ville inte väcka mig genom att kliva upp så där låg vi i nästan tre timmar. Hon var hungrig och kissnödig men det sket väl jag i. Nu ska jag vara vaken hela kvällen så att mina föräldrar inte stagnerar och blir uttråkade.

Ps: bilden har absolut ingenting med inlägget att göra ha ha. Den föreställer moster Inger å gudmor slasch kusse Vanessa

M ringde och vi kom överens om en liten promenixis. Då tänkte mamsen att hon skulle bjuda med trapphusmamman och hennes lilla T också. Vi sprang upp till dem och blev inbjudna och de pratade så mycket att jag somnade. När mamma väl var tillbaka i lägenheten så ringde M och avbokade med orden "Det spöregnar". Vi tittade ut och såg att det var ju inte det roligaste vädret att gå ut i men nu kunde vi ju inte backa ur. Med lite dåligt samvete kände hon att hon lurade ut våra nyfunna vänner i värsta ovädret och väl ute märkte vi att det inte bara regnade, det stormade också. Men som fyra tappra krigare gick vi runt bägge sjöarna och det var faktiskt rätt så skönt. För mig i alla fall, där under regnskydd och filt. Tror att varken mamma eller trapphusmamma ville dra tillbaka sin date. Bägge tänkte nog samma sak, hjälp jag vill inte men nu måste jag ju, ha ha. Men jag tror de fann varandra där ute i vätan och verkade ha kul ändå. Hoppas T är lika trevlig som sin mor.