Det sägs att mammor känner igen sitt barns skrik bland hundra andra. Inte min mamma inte. När vi är ute och går och hon hör en gubbe snörvla sig eller en tant prata kan hon få för sig att det är jag och så måste hon lyfta sufletten och kolla. Värst är när hon förväxlar mig med en and som kväker eller en gås som skriar. Ingen komplimang precis fast det säger väl mer om henne än om  mig. Speciellt då hon, idag, glömde nycklarna i hissen, igen, och samma tjej som hittade dem sist, kom och lämnade dem i brevlådan.

Idag träffade vi  M och N på stan för lite ärendegrejs och en fika men mammas ärenden gick inte riktigt som planerat. Breven hon skulle posta hittade hon inte (det visade sig att pappa redan postat dem), proverna hon skulle ta på vårdcentralen kunde man inte ta en fredag för att då får de ligga för länge på posten och när vi kom till apoteket, för dit måste vi, det visste hon, så hade hon glömt vad vi skulle dit och göra. Fikat kom hon ihåg i alla fall men en sådan sak glömmer inte en sötsaksmaniker som hon.

Man ska nog vara glad att hon kommer ihåg att ta med mig när hon går ut..

Det var något som inte stämde igår. Mina betjänters skiftbyte som brukar ske vid fem-sex tiden inföll sig inte. Kanske var det därför jag var lite extra orolig igårkväll. Jag pep och gnällde ett bra tag trots att jag hade M här som vikarie. Men när pappa kom var jag ganska lugn igen och vi satt och läste nyheterna på datorn tillsammans. Som om jag bryr mig om Osama, Ericssons aktievärden och hur det går i hockeyn. Senare på kvällen var jag dock tvungen att visa pappa hur jag kan vara så han inte tror att det bara är med mamma jag inte är lugn. Det slutade med att min trötta morsa gick och lade sig klockan nio medan jag, nattsuddaren och partypinglan, var uppe till tolv.

Mamma försökte att koppla bort mig ur tankarna men det sved lite när hon tyckte att det lät som om jag skrek mamama om och om igen. Jag måste vara ett geni som redan kan ropa in mjölkkon...