Här är jag, aningen förvånad över att mamma sätter min dregellapp, som jag inte använder som dregellapp utan som halsduk, fast det inte är någon halsduk utan en dregellapp, på mitt huvud som om det vore en hilka ( hukle på stockholmska). Helt crazy!!! Hur ska man lära sig vad som är rätt och vad saker används till när hon ställer till det så här. Förvirrande värre!

Veckans böcker heter Matdags Molly av Lucy Cousins och Godnatt min skatt av Elisabeth C Andreasen. Jag kan varmt rekommendera bägge dessa litterära storverk.

Matdags Molly är en bok helt utan text på hela sju sidor. Boken är perfekt för hängmattan en solig semesterdag eller som ett berikande tidsfördriv på resan. Den spännande handlingen följer huvudpersonen Molly då hon öppnar ett kylskåp, rör till en smet, sätter in en smet i ugnen, tar fram de färdiga bakverken, äter dem och utan att avslöja för mycket så ger slutet en oväntad tvist där diskning ingår.

Godnatt min skatt presenterar en ny karaktär på varje sida. Den sex sidor långa novellen skildrar ett läggdagsdrama. Varning dock för känsliga läsare då många pussar förekommer. Andreasens tolkning av nattning ger mig rysningar av spänning, förväntning och glädje. Detta verk tål att läsas om och om igen, och igen, och igen, och igen, och igen...

Ti hi! Så kul det är att blåsa salivbubblor. Pröva får ni se. Att riktigt gotta sig i spottet, dregla, blöta ner folks axlar och hela sitt ansikte... det är såååå kul. En annan rolig lek jag uppfunnit är den med mammas händer. Inte behöver man dyra leksaker och komplicerade prylar när dem finns. De kan knytas ihop, de kan vinka, de kan spreta med fingrarna och man kan känna på dem, undersöka dem och smaka på dem. Så kan man jämföra med sina egna händer också. Försöka göra likadant som mamma och lära sig mycket. Det är väldigt pedagogiskt det där med händer. Vi får se, en vacker dag kanske jag avancerar till fötter också.

Nu har mamma tagit tag i det där med promenader med de andra mammorna. Hon föreslog en stående träff på onsdagar klockan två utanför simhallen och de flesta verkar vara på. Och är det dåligt väder blir det café förstås. Jag tror alla i gruppen har tänkt på att vi ska träffas men ingen har riktigt tagit tag i det och då är förstås mamma den som gör det. Det är likadant, på BVC, när de träffas. Är det tyst och ingen säger något, ja då måste mamma prata om det så är om absolut ingenting. Hon känner det nästan som sin uppgift så att ingen ska känna att det är jobbigt och tryckande. Sen är det hon har att säga inte någonting att säga egentligen men vad gör det?