Det sägs att jag liknar än den ena än den andra i släkten. Oh, så lik pappa säger någon, Oh så lik mamma säger någon annan. Så lik mormor, moster, farmor, morfar, kusinerna och gud vet vem. Stackars mig! Här kommer bildbeviset- jag är mer lik pappa än mamma, till hela 9 % men mest av allt är jag lik Denise Richards.... Ganska kul är det att jag är lik Mary-Kate Olsen för min kusin Vanessa är en exakt kopia av henne, nästan.

När man föds ser man inte längre än ca 20 cm. Nu kan jag blicka ca 30-40 cm. Givetvis tar det inte tvärstopp och blir kolsvart efter det utan jag ser som i en dimma, lite suddigt och när det gäller vissa personer är ju det rätt så skönt. Skulle jag ligga på en strand skulle jag inte se havet, så illa ser jag. Fast om man inte ser vattnet kan ju det även bero på alla tyskar. Då kanske jag bara skulle se en rosa tjock berlinmur framför mig.

Det finns dem som frågar om mina föräldrar är biologiska eftersom jag är ett provrörsbarn. Det är klart de är, vad trodde ni, syntetiska eller...

Fast nu var det inte det jag skulle skriva om. Här halvligger jag mot min mammas arm och skriver ner mina tankar. Då slår det mig hur bra jag mår. De senaste fem dagarna var det inte lika bra. Magen bubblade och knep och jag vred mig av smärta. Ingen nummer tvåa ville ut och jag kände mig inte längre som solskensstrålen Minea. Men igår när jag låg där på skötbordet, helt ovetande, kom mamma med en vit, långpipig tub som jag tittade misstänksamt på. Det såg inte kul ut men nöden hade ingen lag och plötsligt kände jag hur det hände nåt där bak... fem minuter senare hade jag sprutlakerat badrummet med en klisteraktig sörja. Efter det var jag lätt som en fjäder och mamma kände knappt av mig när hon bar mig. Ah, så nöjd jag var efter det.