Idag fick jag uppleva min första snö. Hur coolt som helst.Men tyvärr försvann snön så fort den kom ner till marken.

Farmor och farfar har varit på en tittin, här idag. De bjöd på storfika med mackor och jättebullar från giganternas café och då var mamma mycket belåten och då blir jag det med :)

Så fort jag protesterar det minsta vill mamma plocka upp mig. Då undrade farmor om jag inte får låta alls. Ha, då skulle hon hört mig på nätterna tidigare i veckan. Då kunde man snacka om att låta. Mamma har inte riktigt återhämtat sig ännu från sin tinnituschock men hon blir väl normal igen förr eller senare.

Efter storfrämmat sov jag i nästan två timmar. Aaaaah så skönt!

Mamma har senaste dygnet klockat mina mat och sovtider igen. Från 15.00 till 15.00 sov jag elva timmar och tolv minuter (normalt är fjorton-femton timmar för en två-tre månaders bebbe) och jag åt tre timmar och 27 minuter. Det artar sig. Jag äter kortare stunder nu, cirka tio minuter åt gången, men målen kommer tätare. Ibland en gång i timmen. På dagarna sover jag för det mesta i väldigt korta intervaller från fem till tjugo minuter men med ett längre pass om jag får åka vagn eller om mamma sitter helt still med mig, och det gör hon ju för min skull, förstås.

Nu har päronen rört ihop det igen. På något sätt har de lyckats hoppa över en vecka och trott att jag är en vecka äldre än jag i själva verket är och jag litade ju på dem. Jag gick på det! Jag är inte tolv veckor. Idag är jag elva veckor och fem dagar. Vecka elva liksom bara försvann för oss. Detta förklarar ju också mitt humör på senare tid. Jag är i utvecklingsfas tre, som kommer i vecka tolv, eller en vecka tidigare i mitt fall. Mamma hade på något sätt inbillat sig att fasen var över för den ena hinner knappt sluta innan nästa börjar men så igår läste vi på lite, mamma och jag, och det var en riktig aha-upplevelse. Så uppenbart, jag är under en tid av inskolning på babyuniversity. Förstås! En utvecklingsfastermin inleds alltid med lite extra lektioner i klängighet, skrik, gnäll, och gny. Vi går i en klass där man får ge utlopp för sin frustration och vi får lära oss att visa våra negativa känslor i kraftiga utfall, rabiata vansinnesanfall och att man ska inte visa sig nöjd i onödan. För att kunna känna denna aversion bättre får man mindre sömn och mer matlust så att man blir illamående, kinkig och svårhanterlig. Dessa kurser varar bara i ca fyra-fem dygn innan man avancerar till glädjens utbildning. Här finns nyansernas värld. Plötsligt kan jag upptäcka skillnader i tonlägen, ljus, känsel och luktupplevelser. Jag registrerar dessa skillnader och lär mig att själv utföra dem. Jag blir smidigare, använder stämbanden mer, jag kan följa rörelser på ett helt annat sätt (dock ej om det går upp och ner och pendlar från höger till vänster samtidigt), och jag uppfattar om folk lämnar rummet eller kommer in. Det som tidigare bara var reflexer, så som att vända mig mot ett ljud, gör jag nu avsiktligt. Andra saker som händer nu är att huvudomfånget ökar snabbare. Vissa barn är fysiska och bryr sig mer om sina fötter och händer medan andra, som jag, är av det mer estetiska hållet. Jag intresserar mig mest för ansikten, mönster, musik, konst, litteratur, ja allt som är av skönhetens slag så som mig själv. Allt detta kan jag nu; Hålla upp huvudet utan stöd, röra huvudet smidigare plus följa saker med bara ögonen utan att vrida huvudet, lyfta stjärten och benen, sitta upprätt om jag har något att luta mig mot, skjuta ifrån med fötterna (inte så smart att göra när jag ligger och ammar för då tappar jag greppet och så blir jag urförbannad), studera och leka med händerna, suga på fingrarna (vilket förut bara var en instinkt men nu är medvetet), smaka på leksaker, utforska mammas hår, kläder, ansikte mm, gurgla och småprata, medvetet uttrycka glädje, visa tydligt när jag inte vill eller är uttråkad och mycket, mycket mera. Tänk vilket geni jag är :)

Jag föredrar att titta, lyssna och uppleva framför att arbeta fysiskt. Jag kräver ständig respons när jag ler, leker, klarar av nya saker och småpratar. Får jag inte det tappar jag fort intresset men när jag får feedback kan jag hålla på med en och samma lek hur länge som helst. Det är så bra med mig också för jag är så ärlig och rak. Det finns ingen falskhet här inte för när jag ler är det för att jag är glad och när jag surar är det för att jag är sur. Mig vet man var man har. Jag spelar inga roller, utan är mig själv.

De två senaste nätterna har jag sovit jätte bra och nu är allt tipptopp igen. I´m back on top!