Dagens promenad var med mamma M å nyopererade N. Tänk vad fort vi barn återhämtar oss. Hade de öppnat upp skallbenet bakom mammas öra så hade hon varit däckad i två veckor.

Citat från mamma;

N kommer nästan direkt från operationsbordet och verkar hur pigg som helst. Själv har man ont i hela kroppen men tvingar sig ut ändå. När man efter promenaden sätter sig ner och sedan ska resa sig så är det nästan så att jag inte kommer upp. Jag skulle behöva en kombinerad barnvagn/rullator.

Då sa pappa att det är bra att hon har ont och att det är träningsvärk. Sympatisk han är då... Tänk om hon hade diabetes eller cancer eller nåt, då skulle ingen ifrågasätta hennes plågor men när det gäller hennes sjukdomar är det som om de är skamliga. De är inte dödliga men nog så jobbiga. Men hon är väl en sveda-värk- å -brännkärring i mångas ögon. Gå en dag i hennes ICAMaxiskor, säger jag som fattar hur det känns. Ta och svälj tre klunkar lut, stick in fem sylar, preparerade med saltpetersyra, på olika ställen i buken, stick in knivar i bäckenbenen, gafflar mellan revbenen och spela Hadderian hadera åtskilliga gånger på dem, be någon nära vän, eller fiende, att slå med en köttklubba i huvudet på dig samtidigt som han skriker Indonesiens nationalhymn i öronen på dig, stoppa in tre laxerande stolpiller i röven och sätt en halsduk snävt runt halsen men glöm inte att vaddera den med häftstift och vänd stiften inåt. Samtidigt så släng dig hårt i golvet till du inte längre kan resa dig och be sedan någon sparka på dina leder med all sin kraft och med spetspumpsen på. Då har du receptet på Fibromyalgi, ishackshuvudvärk, nacksmärtor, IBS, magkatarr, tinnitus och migrän. Sedan kan du gå ut å gå... det tycker i alla fall jag.

I morse bad mamma att pappa inte skulle bli så sen, eftersom hon inte mår så bra. Då svarade han: - Ja, det kan ju vara bra att komma hem tidigt så att jag kan meka med Volvon.

Grrrr!

Nya trapphusmamman gick som sagt i speedtempo igår. Mamma gick alltid fort förut och hade svårt för att gå långsamt men nu har hon inte så stort val. I går hade jag ett kortvarit litet baksalg av skrik och då sa trapphusmamman att det kanske är för att vi går för långsamt ti hi. Hennes T vill att vagnen ska gå fort medan det viktiga för mig är att man är ute länge och därför går mamma lite långsammare.

De är rätt så lika mamma å mamman. De är i samma ålder. Bägga är sladdisar i en skara på tre. Bägge har äldre föräldrar. Bägge kommer uppifrån. Så blir det kusligare. Inte nog med att de bor på samma adress och har barn i samma ålder, bägges pappor har haft hjärtproblem och hör och häpna, bägga har barn som är gjorda i provrör och inte med vanliga rör. Både jag och lilla T är små mirakelbebbar.

Bilden är tagen av Carin, mammas barndomspolare, när de var på besök.

Idag lider mamma efter sviterna av gårdagens promenad. Hon går som en zombie i Michael Jacksons video Thriller (det vet jag trots att jag aldrig sett den). Hon liksom släpar sig fram, armarna hänger slappt utmed sidorna och fingrarna är stela och böjda och svåra att räta ut.

Vi var ute och nötte asfalt med trapphusmamman och lilla T. Jag totalvägrade att sova i vagnen och låg så gott som hela tiden och stirrade med stora ögon på mamma nummer två. Det såg ut som om jag lekte arga leken men mamman lekte inte med den tråkmånsen. Är det nödvändigt att titta var man går eller vad?

Trapphusmamman går fort, väldigt fort och mamma med sin dåliga kondis och sina onda leder sprang efter som en stressad potatissäck. Fast det kunde hon väl behöva. Men idag så har hon ont. Hon var nära att be pappa att stanna hemma men så är hon envis och tänker att nä, detta ska jag väl för sjutton klara av. Hon vaknade med en kraftig huvudvärk också med se det tar jag ingen som helst hänsyn till. Vill jag skrika i hennes öra så gör jag det. Vill jag att hon ska leka med mig så måste hon göra det. Och framför allt är jag vaken så är det bara för henne att vara detsamma. En mammas lott och hon har ju själv valt det. Mamma är ju så gammal och skruttig att hon kommer ihåg Broster Broster julkalender och då det bara fanns två tv-kanaler och valet var att se en söt flicka i en testbild eller någon pakistanskturkisk samproduktion som var inspelad på Island och handlade om Indien, typ.

Det var blixthalt igår också. Det blir ingen mer promme längst Råstasjön förrän de har sandat. Mamma såg framför sig hur hon halkade i en nedförsbacke, tappar taget om vagnen, vagnen rullar fort iväg och ner i sjön och … resten vill jag inte ens tänka på. Men, så har mamma blivit mer mes sedan jag kom och det förklarar ju nojan.

Ps: Här är jag i den fina tröjan mormor stickat.