Idag lider mamma efter sviterna av gårdagens promenad. Hon går som en zombie i Michael Jacksons video Thriller (det vet jag trots att jag aldrig sett den). Hon liksom släpar sig fram, armarna hänger slappt utmed sidorna och fingrarna är stela och böjda och svåra att räta ut.

Vi var ute och nötte asfalt med trapphusmamman och lilla T. Jag totalvägrade att sova i vagnen och låg så gott som hela tiden och stirrade med stora ögon på mamma nummer två. Det såg ut som om jag lekte arga leken men mamman lekte inte med den tråkmånsen. Är det nödvändigt att titta var man går eller vad?

Trapphusmamman går fort, väldigt fort och mamma med sin dåliga kondis och sina onda leder sprang efter som en stressad potatissäck. Fast det kunde hon väl behöva. Men idag så har hon ont. Hon var nära att be pappa att stanna hemma men så är hon envis och tänker att nä, detta ska jag väl för sjutton klara av. Hon vaknade med en kraftig huvudvärk också med se det tar jag ingen som helst hänsyn till. Vill jag skrika i hennes öra så gör jag det. Vill jag att hon ska leka med mig så måste hon göra det. Och framför allt är jag vaken så är det bara för henne att vara detsamma. En mammas lott och hon har ju själv valt det. Mamma är ju så gammal och skruttig att hon kommer ihåg Broster Broster julkalender och då det bara fanns två tv-kanaler och valet var att se en söt flicka i en testbild eller någon pakistanskturkisk samproduktion som var inspelad på Island och handlade om Indien, typ.

Det var blixthalt igår också. Det blir ingen mer promme längst Råstasjön förrän de har sandat. Mamma såg framför sig hur hon halkade i en nedförsbacke, tappar taget om vagnen, vagnen rullar fort iväg och ner i sjön och … resten vill jag inte ens tänka på. Men, så har mamma blivit mer mes sedan jag kom och det förklarar ju nojan.

Ps: Här är jag i den fina tröjan mormor stickat.

Nu får du skärpa dig morsan. Vi har inte varit ut på hela dagen idag, bara för att det ösregnar och stormar. Vad spelar det för roll. Nedbäddad i vagnen, under regnskyddet, är det varmt och skönt. Mamma verkar tro att hon är gjord av socker och hon är inte ens särskilt söt...

Det sägs att mammor känner igen sitt barns skrik bland hundra andra. Inte min mamma inte. När vi är ute och går och hon hör en gubbe snörvla sig eller en tant prata kan hon få för sig att det är jag och så måste hon lyfta sufletten och kolla. Värst är när hon förväxlar mig med en and som kväker eller en gås som skriar. Ingen komplimang precis fast det säger väl mer om henne än om  mig. Speciellt då hon, idag, glömde nycklarna i hissen, igen, och samma tjej som hittade dem sist, kom och lämnade dem i brevlådan.

Idag träffade vi  M och N på stan för lite ärendegrejs och en fika men mammas ärenden gick inte riktigt som planerat. Breven hon skulle posta hittade hon inte (det visade sig att pappa redan postat dem), proverna hon skulle ta på vårdcentralen kunde man inte ta en fredag för att då får de ligga för länge på posten och när vi kom till apoteket, för dit måste vi, det visste hon, så hade hon glömt vad vi skulle dit och göra. Fikat kom hon ihåg i alla fall men en sådan sak glömmer inte en sötsaksmaniker som hon.

Man ska nog vara glad att hon kommer ihåg att ta med mig när hon går ut..

Nu har de lagat hissen som inte gick att laga. Jippi!  Men det gör ju varken från eller till när man har en mamma som min.

Mamma Mia vilken mamma mig hava... Virrpannan nummer ett. Låt oss ta det från början. Idag gick mamma och jag till en kameraaffär i närheten där de även säljer begagnat för att se om de var intresserade av att köpa hennes två gamla analoga systemkameror men det var dem inte.

Då tog mamma med mig till öppna förskolan som om jag har något utbyte av det. De andra barnen var veteraner på 6-8 månader och där kom lilla jag. Hon lämnade fårskinn, kameror och hela baletten i vagnen utanför och gick in. Vi hade sångstund och mammorna fick träffa andra mammor och prata mamska. Morsan låtsades att hon var där för min skull men det var nog mest för hennes egen. M och lilla N var där också. Som tur var fanns kamerorna kvar när vi kom ut igen men det var väl att utmama ödet lite. När vi sedan kommer hem och ska in i hissen hittar mamma inte hissnycklarna så det blir till att dra vagnen i trapporna det. Hissen är en hydralhiss och går bara att öppna med nycklar och när mamma sedan tittade in genom hissdörrens fönster såg hon att nycklarna var kvar i hissen och alltså omöjliga att komma åt. Vi går upp i lägenheten, ringer pappa för att höra om det finns extranycklar men nej, det gör det inte. Då går vi ner igen för att fråga någon granne om de kan tänkas låsa upp hissen till oss men då är plötsligt nycklarna borta. Hjälp! På samma knippa fanns tvättstugenycklarna, förrådsnycklar och ett par extra lägenhetsnycklar. Jaha, då var de borta då. Mamma såg framför sig hur hon måste byta lås, betala ersättning för att få nya nycklar från vår förvaltare osv. Hon sätter i alla fall upp en lapp i trapphuset om den inte så roliga gömmanyckelleken men hoppas inte på för mycket. Men undrets tid är inte förbi, det ringer på dörren och där står en kvinna med nycklarna och gissa vad, hon hade en liten bebisbrutta som bara var elva dagar äldre än mig och nu har både mamma och jag fått en ny kompis och vi har lovat att gå på promenad tillsammans någon dag. Så, inget ont som inte har något gott med sig.

Ps, coola punkbodyn på bilden har M & J gett mig. Fast bilden är tagen då jag var ung och inte så gammal som nu, tio veckor. Tuff va!

Mamma har blivit softyblödig. Hör bara här på texten hon har skrivit och brukar sjunga för mig på kvällarna. Hon har inte orkat skriva någon melodi utan snor den av Leonard Cohen å hans Famous blue raincoat. Hon vet att jag gillar den sången. Så här går mammas låt i alla fall:

Minea min vän

välkommen hem

välkommen till världen

du sköna

Minea så kär

tack för att du är här

vad gjorde jag utan dig

En villkorslös kärlek växer sig stark

en stolthet som är evig

du är mitt allt

solens barn, solens sken

Minea

En villkorslös kärlek växer sig så stor

en glädje du sprider

du är mitt kall

månens barn, månens sken

Minea min ängel

åt dig vill jag hänge

hänge allt som jag har

Minea lyckan när

tack för allt du är

tack för att du finns

Jag älskar dig

mer än jag någonsin har älskat

du är allt jag behöver

allt som är gott

du är mitt skratt

du är själens näring

En villkorslös kärlek växer sig stark

en stolthet som är evig

du är mitt allt

månens barn, månens sken

Minea

Töntvarning eller!

Igår lämnade mamma mig för lite egentid. Asså, hur självisk kan man va? Här tror hon att hon kan komma och gå som hon vill, vara borta en och en halv timme - från mig. Gud så fräckt! Fast i ärlighetens namn, den som hade mest separationsångest var lilla mamsen. Hon och tant M (sorry M för det där med tanteriet men för mig som är noll bast är du tant) gick till badhuset och bastade. De tänkte sig ha lite vuxen-konversation och ett barnbreak men mamma erkände att hon hade svårt att släppa tanken på mig. Hon satt där i bastun och inbillade sig att jag höll på att längta ihjäl mig efter henne medan jag inte ens märkte att hon var borta. Pappa och jag hade det jätte trevligt och jag somnade i hans knä och låg så mestandels av tiden hon var ute.

Är det inte konstigt att hon och andra mammor alltid får sådana tankar, som om inte papporna kan lika bra? Det sitter nog i generna det där för min farsgubbe kan han med. Han lirar gitarr för mig och jag diggar å kvällen är räddad.

Min mamma är alltså en av den äldre varianten, en lastgammal, uråldrig, antik, skröplig, snart i gravenmamma. Det är ju tur för henne att hon har fått mig med lite nytt, ungt, fräscht blod i familjen. Någon som hänger med, är alert och snabbtänkt och som kan hålla reda på yrvädret som är min mor. Hon lider av altzeimer light just nu men skyller det på mig å min amning. Inte helt just väl. Det är åxå tur att hon raggade lammkött när hon bestämde sig för farsan så vi har någon som kan hålla koll på henne när inte jag är närvarande.

Så här fungerar (läs ickefungerar) min lilla mamma; Igår lade hon mig i spjälsängen. Där brukar jag inte vilja ligga men nu var jag tyst som en mus och låg och tittade på det fina svart/vit rutiga spjälskyddet, i godan ro. Mamma går iväg en stund, tvättar lite, äter lite och så kommer hon plötsligt på att jag excisterar. Med ett ryck ställer hon sig upp och tittar sig omkring. - Var är Minea? undrar hon glömskt. Hon kan inte komma ihåg var hon lagt mig. Likadant var i söndags då pappa gick ut å gick med mig och mamma lade sig att sova. När hon vaknade fick hon panik för jag var inte där och hon kunde inte fatta var jag tagit vägen. Som om jag sticker ut på stan själv, drar ut å spanar, sticker på shoppingrunda.

Hon har ett amningsarmband som man kan sätta en markering på när man ammade sist och hon tänkte att hon sätter det på vänster arm när hon ammat vänster bröst för att hålla redan på vilken patte som står på tur i kön. När det sedan var dags att amma kunde hon inte komma ihåg om bandet betyder att hon har ammat vänster bröst eller ska amma vänster bröst. Sedan när hon ammat klart så glömmer hon ändå att flytta bandet till andra armen... Så för att underlätta kan hon ju ha det på vänster arm hela tiden så kan det betyda att hon har ammat vänster varannan gång och att hon ska amma höger varannan.

Fast å andra sidan är det mor min som håller reda på vad som måste göras och ser till att det blir gjort och kvinna som hon å jag är så klarar vi flera saker på samma gång. Jag kan till exempel både äta och spreta med tårna samtidigt, växla mellan skratt och gråt på en sekund och sova och gråta samtidigt.