Tänkte berätta lite om hur jag kom till. Ja, vi vet ju alla hur barn blir till men vägen dit kan ibland vara kringelkrånglig. Mamma hade i flera år sagt att hon, hon sku då int ha barn hon. Ja, det fanns väl en kort period då hon var typ tjugofem som hon tänkte att oj, nu är jag lastgammal och borde ha karriärens kirrad, vara gift med en rik, snygg, begåvad adonis och ha minst två barn. Men det gick snabbt över och istället ägnade hon sig åt att resa jorden runt och äventyra sig fram i livet, pröva flera olika jobb och killar... ja, så många var det inte (säger hon ja) men innan pappsen prövade hon på sambolivet tre gånger. Men skam den som ger sig och fjärde gången gilt... Pappa klev in med stormande steg och plötsligt, efter typ fyra år, ändrade hon uppfattning om det där med barn och familjeliv. Det var bara pappa H som kunde klara en sådan sak som att få henne på andra tankar. Han charmade henne med sin glugg mellan framtänderna, sina små öron och sina krokiga tår. En vacker aprildag, på Ulla Winblads, på Djurgården, friade han och vem kan säga nej till en man med Askdalsfötter? Där och då började drömmen om en liten kärnfamilj att gro. -Kanske skulle man ändå... tänkte hon. Och pappsen var med på noterna. Han hade agerat klokt och inte tjatat om barn när han visste mammas inställning utan beslutet hade sakta fått växa fram hos henne.

Då trodde hon att det skulle säga pang ungefär så var allt kirrat och klart, att hon skulle var astrålande vacker och lycklig under nio månader och att hon sedan skulle ha en enkel, snabb förlossning där hon sa aj och sedan var det klart. Ha! Nä, så lätt skulle det inte bli. Det blev inte alls, till en början. De tog ganska lätt på det först, tänkte att blir det så blir det och då är det meningen. Blir det inte är det inte meningen. Men efter ett par år blev längtan större och frågorna hopade sig. De gick till en tant och undersökte sig men det enda felet som hittades var en UVI hos pappa. Det blev antibiotikakurer och avhållsamhet ett tag men inget hände. Sedan visade det sig att pappa antagligen inte alls haft någon urinvägsinfektion och läkaren som undersökt dem försvann plötsligt från praktiken utan ett avsked till någon men med ett stort psykbryt i bagaget. Utredningen stagnerade. Efter ytterligare två år, ja allting tar så lång tid i detta långsamma, byråkratiska rike, så ville mamma å pappa inte vänta längre så de skrapade ihop 33 000 papp och knatade in till docent N på Sophiahemmet och sa: - Tjenare, tillverka en bebbe åt oss. Och så blev det. Mammas eggande ägg å pappas små pojkar parades ihop och redan första försöket blev en fullträff. Jihaa! Och den fullträffen var lilla jag. Och det var väl på tiden för pappa var bara 35 år men morsan hann bli 40 innan jag kom ut. Jag, lilla MirakelMinea.