Nu vill jag ju inte gå händelserna i bakväg (nej jag ska inte prata bajs igen)men jag tänkte rekapitulera hur jag hade det i mammas mage. Att bära mig var tungt för mamma. Ja det kan det vara nu med men jag räknar med att föräldrarnas muskler ska växa med mig, och nu går det att lägga mig ifrån sig, men i magen, där var jag fast. Jag trodde att jag flyttat in för gott men när jag väl kom ut insåg jag att världen här ute är inte så dum den heller. Mamma hade det tuffare. Hon hade konstant huvudvärk, klåda och restlesslegs. Rastlösa ben, låter ju kul eller hur. Lite spring i benen så där som barnen får på sommaren i Idas sommarvisa kan väl alltid vara bra att ha men näää, hon fick inte sova på nästan tio månader. Jag tycker ju att jag måste ha varit värt besväret men när hon satt där i soffan, natt efter natt, och led så var det nästan så hon undrade. Hon har alltid trott att om man är tillräckligt trött så somnar man men hennes vila bestod av mikropauser där hon totalt slocknade men vaknade direkt med ett ryck igen, bara någon sekund senare. Det var som om det gick elstötar genom benen och hon kunde inte ha dem stilla. Hon försökte allt från gymnastik, promenader, annan diet och massage men det blev bara värre. På nätterna väckte hon pappa och bad desperat honom att slå på hennes knäveck. När det gjorde ont glömde hon springet ett tag men bara en kort stund. - Slå mig, vädjade hon varav pappa i halvvaket tillstånd ibland råkade slå på en kudde eller nåt istället. En natt svarade han ja, jag ska skära, var är kniven. Att mamma överhuvudtaget lever kanske man ska vara glad för.

Mamma blev ännu virrigare än hon är nu pga sömnbrist. Hon gick in i väggar och dörrar, snubblade, tappade saker och fann inte ord när hon pratade. Helt kocko-lost med andra ord. På detta lever hon med kronisk smärta. Hon har fått diagnostiskerat att hon har fibromyalgi, hon har efter en liten klantolycka gjort illa nacken och efter det fått täta migränanfall och kronisk huvudvärk, hon har colon irritable, magkatarr och problem med höfterna efter en höftledsluxation som barn. Ja, jag sa ju att hon är skröplig. Under graviditeten blev fibromyalgin bättre och migränen försvann helt så det var ju en stor befrielse och hon var glad för det lilla men i övrigt var hon damage goods. Allt detta gjorde att hon fick vara sjukskriven hela graviditeten och hon var rätt så slutkörd när jag slutligen föddes. Så, inga syskon säger hon övertygat men papsen säger, vi får väl se. Själv är jag nöjd som det är och resultatet blev ju så bra det bara kan bli ju. Och med mig i närheten glömmer mamma bort att hon är sjuk för jag ser till att sysselsätta henne och roa henne hela dagarna. Och nu får hon faktiskt sova mer än hon fick under tiden denna bulla gräddades. Hon kallar mig sin lilla räddande ängel och glädjespridare. Vem kan tänka på smärtor när man har världens finaste lilla flicka, säger hon och jag kan ju inte annat än hålla med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ni har väl inte missat att jag inte bloggar här längre utan på en ny webbsida - http://mysminea.blogg.se Ser att många går in och läser här men går inte in på nya sidan så häng med till nya, fräscha, bättre mysminea. Där kan ni se fler bilder från do...

Tja ba alla fans.... Nu, för att komplicera saken så har jag flyttat min blogg. Den finns nu på http://mysminea.blogg.se/?tmp=07093302. Denna kommer att ligga kvar så ni kan fortfarande gå tillbaka och kolla in gamla inlägg osv. På nya bloggen hittar...

Nu ska jag äntligen plita ner några rader om årets party. Det bästa partyt jag varit på i hela mitt fyramånaders liv faktiskt. Efter detta så anser jag att vi ska ha sådana fester varje dag, varför inte två gånger om dagen, eller en dygent runt som a...

Nu, hundra år senare, går det äntligen att se videoklippet jag ville visa er. Filmen är från BB, när jag har hyponeuroverakustiskadiafragmakontravibration (hicka). ...

Jag hade hört talas om att det skulle bli dop men att jag skulle dopas med vatten, det var en stor besvikelse. Men jag anpassade mig efter situationen och var som vanligt ett A-barn om man får säga det själv. Mamma och pappa var stolta som tuppar i h...