Nu vill jag ju inte gå händelserna i bakväg (nej jag ska inte prata bajs igen)men jag tänkte rekapitulera hur jag hade det i mammas mage. Att bära mig var tungt för mamma. Ja det kan det vara nu med men jag räknar med att föräldrarnas muskler ska växa med mig, och nu går det att lägga mig ifrån sig, men i magen, där var jag fast. Jag trodde att jag flyttat in för gott men när jag väl kom ut insåg jag att världen här ute är inte så dum den heller. Mamma hade det tuffare. Hon hade konstant huvudvärk, klåda och restlesslegs. Rastlösa ben, låter ju kul eller hur. Lite spring i benen så där som barnen får på sommaren i Idas sommarvisa kan väl alltid vara bra att ha men näää, hon fick inte sova på nästan tio månader. Jag tycker ju att jag måste ha varit värt besväret men när hon satt där i soffan, natt efter natt, och led så var det nästan så hon undrade. Hon har alltid trott att om man är tillräckligt trött så somnar man men hennes vila bestod av mikropauser där hon totalt slocknade men vaknade direkt med ett ryck igen, bara någon sekund senare. Det var som om det gick elstötar genom benen och hon kunde inte ha dem stilla. Hon försökte allt från gymnastik, promenader, annan diet och massage men det blev bara värre. På nätterna väckte hon pappa och bad desperat honom att slå på hennes knäveck. När det gjorde ont glömde hon springet ett tag men bara en kort stund. - Slå mig, vädjade hon varav pappa i halvvaket tillstånd ibland råkade slå på en kudde eller nåt istället. En natt svarade han ja, jag ska skära, var är kniven. Att mamma överhuvudtaget lever kanske man ska vara glad för.

Mamma blev ännu virrigare än hon är nu pga sömnbrist. Hon gick in i väggar och dörrar, snubblade, tappade saker och fann inte ord när hon pratade. Helt kocko-lost med andra ord. På detta lever hon med kronisk smärta. Hon har fått diagnostiskerat att hon har fibromyalgi, hon har efter en liten klantolycka gjort illa nacken och efter det fått täta migränanfall och kronisk huvudvärk, hon har colon irritable, magkatarr och problem med höfterna efter en höftledsluxation som barn. Ja, jag sa ju att hon är skröplig. Under graviditeten blev fibromyalgin bättre och migränen försvann helt så det var ju en stor befrielse och hon var glad för det lilla men i övrigt var hon damage goods. Allt detta gjorde att hon fick vara sjukskriven hela graviditeten och hon var rätt så slutkörd när jag slutligen föddes. Så, inga syskon säger hon övertygat men papsen säger, vi får väl se. Själv är jag nöjd som det är och resultatet blev ju så bra det bara kan bli ju. Och med mig i närheten glömmer mamma bort att hon är sjuk för jag ser till att sysselsätta henne och roa henne hela dagarna. Och nu får hon faktiskt sova mer än hon fick under tiden denna bulla gräddades. Hon kallar mig sin lilla räddande ängel och glädjespridare. Vem kan tänka på smärtor när man har världens finaste lilla flicka, säger hon och jag kan ju inte annat än hålla med.

Min mamma är alltså en av den äldre varianten, en lastgammal, uråldrig, antik, skröplig, snart i gravenmamma. Det är ju tur för henne att hon har fått mig med lite nytt, ungt, fräscht blod i familjen. Någon som hänger med, är alert och snabbtänkt och som kan hålla reda på yrvädret som är min mor. Hon lider av altzeimer light just nu men skyller det på mig å min amning. Inte helt just väl. Det är åxå tur att hon raggade lammkött när hon bestämde sig för farsan så vi har någon som kan hålla koll på henne när inte jag är närvarande.

Så här fungerar (läs ickefungerar) min lilla mamma; Igår lade hon mig i spjälsängen. Där brukar jag inte vilja ligga men nu var jag tyst som en mus och låg och tittade på det fina svart/vit rutiga spjälskyddet, i godan ro. Mamma går iväg en stund, tvättar lite, äter lite och så kommer hon plötsligt på att jag excisterar. Med ett ryck ställer hon sig upp och tittar sig omkring. - Var är Minea? undrar hon glömskt. Hon kan inte komma ihåg var hon lagt mig. Likadant var i söndags då pappa gick ut å gick med mig och mamma lade sig att sova. När hon vaknade fick hon panik för jag var inte där och hon kunde inte fatta var jag tagit vägen. Som om jag sticker ut på stan själv, drar ut å spanar, sticker på shoppingrunda.

Hon har ett amningsarmband som man kan sätta en markering på när man ammade sist och hon tänkte att hon sätter det på vänster arm när hon ammat vänster bröst för att hålla redan på vilken patte som står på tur i kön. När det sedan var dags att amma kunde hon inte komma ihåg om bandet betyder att hon har ammat vänster bröst eller ska amma vänster bröst. Sedan när hon ammat klart så glömmer hon ändå att flytta bandet till andra armen... Så för att underlätta kan hon ju ha det på vänster arm hela tiden så kan det betyda att hon har ammat vänster varannan gång och att hon ska amma höger varannan.

Fast å andra sidan är det mor min som håller reda på vad som måste göras och ser till att det blir gjort och kvinna som hon å jag är så klarar vi flera saker på samma gång. Jag kan till exempel både äta och spreta med tårna samtidigt, växla mellan skratt och gråt på en sekund och sova och gråta samtidigt.