Jag har blivit en riktig dregelfia. Ja, jag var ju tvungen till det eftersom mamma köpte dregellappar åt mig. Man ställer ju upp. Mamma tror att jag ska få tänder. Det har hon trott sedan dagen jag föddes bara för att man faktiskt kan se två vita streck i underkäken och mina kusiner Mariella och Leo har haft tänder så länge moster Kristina kan minnas. Hon kommer inte ihåg att de någonsin inte har haft gaddar. Och mamma och hennes systrar var tidiga de också. Och nu har jag börjat med att ta tag i mammas lillfinger, dra in det i munnen, hålla fast det stenhårt så det inte smiter och så drar jag det fram och tillbaka mot tandköttet i underkäken samtidigt som jag biter till då och då. Någon gång har jag råkat bita mig sjäv och då grät jag för det var inte lika snällt som att bita morsan. Men i ärlighetens namn så var de andra barnen i mammagruppen också dregelfior och dregeljönsar så det kanske inte är tänder på g ändå. Men när de kommer om så där tre månader kan mamma säga att vad var det jag sa, det var tänder på gång...

Det är konstigt det där med de vuxnas principer. Nu när man är liten då uppmuntrar de att man rapar och har sig. När man pruttar skrattar de bara och ingen säger någonting om att man dreglar och spottar.

Nu har jag upptäckt hur bra det är med napp. Jag har fått in rätta knycket och gillar verkligen denna, för mig, nyhet. Tidigare blev det bara lite korttidssnuttande för att göra de andra nöjda men nu kan jag tänka mig att använda nappen mest hela tiden. Men så har vi det där konstiga med föräldrar.. först tillvänjer de mig med napp och så vet jag att en vacker dag så kommer de att säga att nu måste jag sluta med den. Vuxna är schitzofrena varelser, det har jag förstått.

Sa ju att jag är lååång. Fast här har mamma nog trixat lite. Men jag har nästan växt ur skötbordet redan. Snart hänger jag med knävecken utanför och mjukliften som skulle användas tills man väger 13 kilo börjar bli för kort. Iallafall om man ska rymma filt och åkpåse. Så har vi babysittern, även där sticker benen ut, långt utanför, om jag inte ska sitta för långt upp men då blir det ju inte så skönt. Jag brås nog på kusin Mariella som redan är 1.80 och hon är bara fjorton år. Mariella passar verkligen i det och mamma tycker att det är jätte snyggt. Så man får ju hoppas att jag ärvt passandet åxå.

JAG I GITARRFODRALET OCH PAPPA LIRAR OCH JAG DIGGAR STENHÅRT       

Vilken natt! Vaknade bara en gång så idag har jag en utvilad och pigg mamma. Jag har börjat släppa på tyglarna lite och låter henne gå på toaletten och så ibland, utan att jag vaknar och börjar skrika . Erkänner att jag varit lite sträng mot henne. Men på nätterna vill jag gärna känna närheten och mamma brukar ligga och hålla min hand. Fast det kanske är hon som är mest kramsjuk.

Vi hade en mysig familjekväll igår. Pappa spelade för mig och jag låg och diggade, sprattlade med benen i takt och sjöng med. I fönstrena lyste julstjärnorna och snön yrde under gatlampan utanför.

Nu har de rivit hela huset mittemot. Där finns bara en stor hög av sten, rör, trä och annat bråte som de nu håller på att sortera. De har inget lätt jobb för allt är dolt under snö och is.

De börjar arbeta tidigt varje morgon men för mig är ljudet av grävskopor mycket rogivande och jag sover tryggt.

Ti hi! Så kul det är att blåsa salivbubblor. Pröva får ni se. Att riktigt gotta sig i spottet, dregla, blöta ner folks axlar och hela sitt ansikte... det är såååå kul. En annan rolig lek jag uppfunnit är den med mammas händer. Inte behöver man dyra leksaker och komplicerade prylar när dem finns. De kan knytas ihop, de kan vinka, de kan spreta med fingrarna och man kan känna på dem, undersöka dem och smaka på dem. Så kan man jämföra med sina egna händer också. Försöka göra likadant som mamma och lära sig mycket. Det är väldigt pedagogiskt det där med händer. Vi får se, en vacker dag kanske jag avancerar till fötter också.

Nu har mamma tagit tag i det där med promenader med de andra mammorna. Hon föreslog en stående träff på onsdagar klockan två utanför simhallen och de flesta verkar vara på. Och är det dåligt väder blir det café förstås. Jag tror alla i gruppen har tänkt på att vi ska träffas men ingen har riktigt tagit tag i det och då är förstås mamma den som gör det. Det är likadant, på BVC, när de träffas. Är det tyst och ingen säger något, ja då måste mamma prata om det så är om absolut ingenting. Hon känner det nästan som sin uppgift så att ingen ska känna att det är jobbigt och tryckande. Sen är det hon har att säga inte någonting att säga egentligen men vad gör det?

Nya färdigheter! Mina händer är bra till mycket. Jag försöker härma och ta efter men de är ju inte alltid så lätt. När jag försökte göra segertecknet blev det till något annat istället. Se bilderna! Men det kan ju vara bra att kunna det med...

Nu har päronen rört ihop det igen. På något sätt har de lyckats hoppa över en vecka och trott att jag är en vecka äldre än jag i själva verket är och jag litade ju på dem. Jag gick på det! Jag är inte tolv veckor. Idag är jag elva veckor och fem dagar. Vecka elva liksom bara försvann för oss. Detta förklarar ju också mitt humör på senare tid. Jag är i utvecklingsfas tre, som kommer i vecka tolv, eller en vecka tidigare i mitt fall. Mamma hade på något sätt inbillat sig att fasen var över för den ena hinner knappt sluta innan nästa börjar men så igår läste vi på lite, mamma och jag, och det var en riktig aha-upplevelse. Så uppenbart, jag är under en tid av inskolning på babyuniversity. Förstås! En utvecklingsfastermin inleds alltid med lite extra lektioner i klängighet, skrik, gnäll, och gny. Vi går i en klass där man får ge utlopp för sin frustration och vi får lära oss att visa våra negativa känslor i kraftiga utfall, rabiata vansinnesanfall och att man ska inte visa sig nöjd i onödan. För att kunna känna denna aversion bättre får man mindre sömn och mer matlust så att man blir illamående, kinkig och svårhanterlig. Dessa kurser varar bara i ca fyra-fem dygn innan man avancerar till glädjens utbildning. Här finns nyansernas värld. Plötsligt kan jag upptäcka skillnader i tonlägen, ljus, känsel och luktupplevelser. Jag registrerar dessa skillnader och lär mig att själv utföra dem. Jag blir smidigare, använder stämbanden mer, jag kan följa rörelser på ett helt annat sätt (dock ej om det går upp och ner och pendlar från höger till vänster samtidigt), och jag uppfattar om folk lämnar rummet eller kommer in. Det som tidigare bara var reflexer, så som att vända mig mot ett ljud, gör jag nu avsiktligt. Andra saker som händer nu är att huvudomfånget ökar snabbare. Vissa barn är fysiska och bryr sig mer om sina fötter och händer medan andra, som jag, är av det mer estetiska hållet. Jag intresserar mig mest för ansikten, mönster, musik, konst, litteratur, ja allt som är av skönhetens slag så som mig själv. Allt detta kan jag nu; Hålla upp huvudet utan stöd, röra huvudet smidigare plus följa saker med bara ögonen utan att vrida huvudet, lyfta stjärten och benen, sitta upprätt om jag har något att luta mig mot, skjuta ifrån med fötterna (inte så smart att göra när jag ligger och ammar för då tappar jag greppet och så blir jag urförbannad), studera och leka med händerna, suga på fingrarna (vilket förut bara var en instinkt men nu är medvetet), smaka på leksaker, utforska mammas hår, kläder, ansikte mm, gurgla och småprata, medvetet uttrycka glädje, visa tydligt när jag inte vill eller är uttråkad och mycket, mycket mera. Tänk vilket geni jag är :)

Jag föredrar att titta, lyssna och uppleva framför att arbeta fysiskt. Jag kräver ständig respons när jag ler, leker, klarar av nya saker och småpratar. Får jag inte det tappar jag fort intresset men när jag får feedback kan jag hålla på med en och samma lek hur länge som helst. Det är så bra med mig också för jag är så ärlig och rak. Det finns ingen falskhet här inte för när jag ler är det för att jag är glad och när jag surar är det för att jag är sur. Mig vet man var man har. Jag spelar inga roller, utan är mig själv.

De två senaste nätterna har jag sovit jätte bra och nu är allt tipptopp igen. I´m back on top!

Det är någonting som hänger i luften. Någonting håller på att förändras. När det gäller mig så kan man inte lita på att man har förstått grejen för så fort vi har fått in en rutin så får jag för mig att ändra den. Just då jag har skrivit här i bloggen att nu sover jag klockan tjugotvå till två, eller att nu äter jag var tredje timme, eller nu bajsar jag fem gånger om dagen, ja då vänder jag upp och ner på det hela och börjar med att vakna varannan timme, äta varannan timme och bajsa en gång i veckan. Så lita inte på mig! Jag är helt opålitlig. Ena gången tycker jag att det är jätte skönt att bada, nästa gång ser jag ut som om jag är livrädd när jag ska bada och mamma undrar om hon har gjort något fel som gett mig badfobi för resten av livet och hon ser framför sig hur jag som tjugoåring går omkring med sotfläckar i ansiktet och stinker svett. Ena dagen bryr jag mig inte alls om min docka och nästa dag är dockan Katja den roligaste som finns. Förut hatade jag Miniform-dropparna men tyckte att det var riktigt gott med AD-droppar men nu är det AD-dropparna jag skyr som pesten och Miniform är mumma. När mamma kommer med flaskan så smackar jag med läpparna och slickar med tungan och så har jag ju lärt mig att Miniform betyder matdags.

Jag har blivit mer och mer nyfiken också. Nu, när jag äter, så har jag egentligen inte tid att äta, speciellt när vi är ute bland folk. Så när jag börjar äta måste jag faktiskt släppa taget då och då för att se mig omkring så att jag inte missar någonting roligt. Då sprutar det mjölk rakt ut men mjölk är ju bra för huden så min ansiktshy blir förtjusande len.

Ja, som sagt, jag förändras hela tiden. När ni tror ni känner mig, det är då jag ändrar mig. Det enda som verkar bestå är mitt ärr i pannan, efter tången. Så liten och redan märkt för livet. Men det ger mig karaktär, gör att jag ser lite spännande och farlig ut. En scarface i miniformat och bra mycket sötare. Och trots ärret så är jag alldeles, alldeles perfekt, säger alla.